... mattes fröjd och glädje... mäter idag 117 cm över havet - är verkligen stora killen :o). Det är nästan helt sjuk vad jag tycker om den lilla hingstungen, han är verkligen en pärla och jag är jätteglad för att han verkar ha fått dom kvalitéter som jag var ute efter i min matchning med hingst... Prinsen!

Sicken helg! Sicket väder!!! Är helt fantastiskt att få värmen äntligen - men jösses vad jobbigt det är att vara höggravid i denna värmebölja!!! Orkar ju verkligen INGENTING, fötter & händer känns som badbollar... Just nu är det rätt jobbigt och jag hoppas INNERLIGT att Albin behagar komma på utsatt tid - för att gå över tiden känns som den största prövningen du kan tänka dig! Större än förlossningen faktiskt... *hahaha*....

Hästarna tycker också det är jobbigt på dagarna med värmen och flugorna så jag har vänt lite på deras utevistelse. Dom får pausa mitt på dagen och var inatt ute för första gången (behöver jag säga hur nervös jag var för detta)?! Jag är ju ur-tramsig med att låta hästarna vara ute på natten, men nu när det är 14 grader och underbart skönt på natten och 30 steksol och flugor på dagen så inser jag ju också att det är hundra gånger bättre för dom att justera lite! Dessutom checkar vi ju av dom innan vi går och lägger oss (Gustaf gick och la sig halv 2 inatt), jag kollar dom när jag är uppe på toa vid 3-4-tiden (kikare genom fönstret *garv*) och sedan vaknar jag vid 6-7 igen för toapaus igen och då gick jag ut och inspekterade/visiterade dom... Herregud - dom går ju obevakade längre på dagarna när jag jobbar normalt sätt! Däremot har jag 2 st primadonnor som inte riktigt har förstått att hästar ska vara ute så mycket som möjligt, utan dom ställer sig i giv akt vid insläppet och tittat uppfodrande när dom tycker det är dags att gå in (Ella & Selene)... Så för att blidka alla hästarnas behov, plus att jag tycker det är bra om Fiorello får några timmar i lugn och ro i boxen - plockar vi nu in dom vid 10-11 så får dom stå inne till 15-16 och sen får dom gå ute igen... Tycker att det är en ganska bra idé om jag får säga det själv ;o) och hästarna verkar överlyckliga - alla nöjda och glada ;o). Kollade precis till dom i stallet (som är svalt och skönt för övrigt) och dom står och stensover ;o) SÖTA!!!

Aktiveringsmässigt är det min proffberidare Gustaf som får göra mest förtillfället. Han har ridit Ella 2 ggr och det har gått riktigt bra faktiskt. Fick iofs sitta upp i förrgår och justera lite då hon körde lite väl mycket med honom (jag skrittade bara) och det var fantastiskt roligt att få klättra upp på henne igen :o). Konstaterade att jag faktiskt kan rida en liiiiten stund iaf. Provade inte att trava men det känns som att det kan vara jobbigt... Får nog nöja mig med skritten, men det är HELT OK ;o). Efter där så var hon snällare med Gustaf och det kändes väldigt bra! Att sedan Gustaf är grymt otränad och får träningsvärk i flera dagar efter han ridit är en annan sak... *asgarv*. Han tycker iaf att det är kul och det är nog så viktigt med tanke på vår situation. Planen är ju att hålla igång henne så länge det går innan förlossning (G rider och jag tömkör/longerar/promenerar), så får hon vila ett par 2-3 veckor därefter...

Så nu är det 3,5v kvar till planerad leveransdag, bebis går loss på ca 2750g och 46cm. Han har fixerat sig och magen flyttar ner lite för varje dag. Har fortfarande en del förvärkar och sammandragningar men det är såååå mycket mindre när jag är hemma och kan pausa vid behov. Känns verkligen som att semester nu är helt rätt! Med tanke på att min älskade man dessutom har köpt en AC till mig för att härda ut i värmen blir det hela så mycket lättare, kan ligga i soffan framför TV'n och ha en rätt så behagligt tillvaro trots allt ;o)

Det är en väldig märklig känsla att sitta här och göra sina sista timmar på jobbet. Det känns mer som att jag ska gå på en "vanlig" semester ;o). Att vara ledig från jobbet i 15 mån är så otroligt lång period att man inte ens kan föreställa sig det. Har ju aldrig varit ifrån jobb eller skola så länge någonsin... Är med skräckblandad förtjusning jag tänker på det och sitter just nu här och inser att det som står emellan mig och denna enorma ledighet är Förlossning och Bebis... Ehh...oops... Det är så overkligt att tänka på att det inte riktigt går att ta till sig faktiskt! Samtidigt inser jag ju att det är den vägen man ska gå och det finns liksom ingen återvändo eller sidostigar - nu blir man banne mig vuxen på riktigt!! Jaja, det är väl bara att köra på och hoppas på det bästa...

Ska iaf bli underbart skönt med semester nu :o)

Som den hönsmatte jag är går jag idag och är orolig för Gördis... Min älskade lilla katt är borta!! Hon har ju börjat jaga på andra sidan vägen och det gör mig så fruktansvärt nervös att hon ska bli påkörd. Jag vet att man inte ska förvänta sig det värsta men det är så svårt, dom är ju lite dumma ibland (katterna) när dom springer över vägen. Tycker dom är oroväckande nära bilarna många gånger...

Håll tummarna att hon är välbehållen och kommer och möter mig när jag är hemma från jobbet idag.... Snuttan....

En dag som denna måste man ändå stanna upp och tänka på vad som har hänt. Även om jag aldrig varit Michael Jacksons största fan så är han (liksom Madonna) pop-ikoner man vuxit upp med och det går inte att frånta någon av dom titeln som MIN tids största artister! Det känns märkligt att han är borta, särskilt med hans alla idéer om kylboxar, munskydd och bevara sig själv för att leva för evigt... Det är en sorglig historia från början till slut och kanske nu får han ro iaf...

Jag har väldigt svårt att förstå en sak - i mitt stall har vi 6 boxar. På 3 av dessa boxar måste vi sätta en extra kedja för den inneboende hästen har klurat ut hur man öppnar boxen och går ut i stallgången (& ställer till oreda). Vet ni vilka hästar det är?! Jomen - självklart är det ju mina!!!! ;o) Förstår inte hur det kommer sig, har mina hästar damp?? Eller är dom bara riktigt smarta?? *hahaha*

Hur som helst, jag satt och tittade i monitorn på Selene och Fiorello (har ju fortfarande kameran i deras  box då Fiorello rullar fast lite titt och tätt) och PRECIS då, när jag gör en snabbkoll öppnar Selene boxen och knatar ut (hade glömt kedjan) tillsammans med Fiorello - jag får panik för båda stalldörrarna ut är öppna och min lilla rara fölis kan knata rätt ut och gå till vägen!!! Skriker förtvivlat till Gustaf som sitter bredvid mig i soffan som i sin tur kastar sig ut i stallet med mig efter (inte riktigt lika snabb *s)... Gustaf sprang genom stallet och jag sprang direkt till dörren ut mot vägen - som tack och lov hade blåst igen!!! Fortsatte runt hörnet och stängde den andra dörren och gick in i stallet. Den synen jag möttes av när jag kom in var HEEEELT OBETALBAR!!!! :o) Selene och Fiorello hade gått in i Clochettes box (mitt emot deras) som stod öppen och mumsade i sig hennes havre, Gustaf står bredvid och försöker få Selene att sluta - iförd t-shirt, kalsonger och träskor - Lilleman står bredvid och försöker nafsa efter Gustaf, Lilleman tyckte ju detta var gööör-spännande ;o)... Detta i kombination med att "faran" var över gjorde att jag skrattade så jag höll på smälla av för den synen var bara bäst... Hahaha, underbart!

Hoppas alla får en toppendag, nu skiner ju solen också :o)

... hur märkligt det än låter! Det senaste dygnet har varit helt galet, kan inte för mitt liv förstå vad den lilla skrutt-ungen pysslar med! Är väldigt konstig känsla när man upplever att man är åskadare till något som pågår i ens egen kropp, och det finns inget jag kan göra för att påverka det som sker... Det VERKAR som att Albin/Eric är på väg att fixera sig, han stökar och bökar och magen har börjat att "sjunka". Är inte alls lika spänd högt upp längre som jag varit, utan det är mer lågt det spänner istället, upplever det att det börjar bli trångt mellan ljumskarna så att säga... Ibland känns det som att man får en smocka i ljumskarna och det är ju rätt udda ;o). Inatt blev det inte många timmar sömn för han höll verkligen på i ett, är en ambitiös liten pojk därinne - eller så har han damp!

Hur som helst - det känns iaf som att man har börjat gå mot slutet av graviditeten och det är på ett sätt väldigt skönt, samtidigt som slutet på graviditeten = förlossning och jag har värsta förlossningsskräcken. Med andra ord ömsom vin, ömsom vatten... ;o). För att hantera den skräcken har jag följande plan (har säkert berättat det tidigare): köra strutsen, dvs stoppa huvudet i sanden och inte tänka ett smack på förlossningen förrän vi är där, och då inbillar jag mig att kroppen är så finurlig att den går på någon form av autopilot och smärtan gör att man bara genomlider detta hemska event! När man väl är klar så får man ett pris för att man varit så tapper i form av en pytteliten bebis (som man inte vet hur man ska hantera *hahaha*).... Smart plan va?!

Fiorello har fått nog av sin fölpäls och börjat fälla av den, kan inte påstå att jag klandrar honom - den är verkligen jättetjock och det är ju onekligen rätt varmt ute. Han är så söt när han håller på och kliar sig mot krubban i boxen på kvällen. I morse hade han lyckats få bort en redig tufs och detta blev resultatet:



Vad tror ni om färg, vanlig fux eller svettis? ;o)

Vi har börjat låta hästarna gå ute lite längre på kvällarna nu, tycker gott dom kan vara ute om vädret tillåter och hästarna verkar nöjda med det. Dock visar Ella och Selene tydligt att dom minsann inte vill stanna kvar ute utan parkerar vid insläppet med uppfodrande blick *hahaha* knäppskallar... Nu år ju Ella med Brio och Selene, Fille och Melrose går tillsammans. Så igår när jag tog in Selene och Fille blev ju Melrose själv i sin hage. Vad tror ni 2-åringen gör?? Ställer sig vid insläppet och vill komma in med kompisarna? Går till staketet och socialiserar med Ella & Brio i hagen bredvid? Eller går så långt ifrån E & B som möjligt, längst bort i hagen och går in ensam i det lilla skogspartiet...? ;o) Såklart är rätt svar det sista! Min lilla 2-åring knatar alltså helt solo iväg till skogen, inte en nervös unghäst här inte ;o). Känns naturligtvis väldigt bra att hon är så cool och trygg i sig själv och det är ju inte utan att man känner ett visst lugn inför kommande bravader med div utflykter. Ella och Brio däremot blev heltossiga när Mellie knatade in i skogen och galopperade runt som tokar, gnäggandes oroligt efter henne... Efter en liten stund kom hon ut och ställde sig vid gap-stararna längst bort i hagarna, innan alla 3 kom på att det var dags att komma in och satte av i full spruta mot insläppet där jag stod och väntade. Dingskallar är dom hela bunten, men dom verkar iaf ha kul ;o)

Som hästägare och hönsmatte finns det ett par riktiga mardrömmar som man kan råka ut för. Jag har 2 som ligger extra högt på den listan - den ena är att hästen står med brutet ben i hagen (och det har jag redan upplevt med min älskade Topolino som jag fick ta bort 2005). Det andra är att man har sin häst lös på trafikerad väg av någon anledning (ramlar av, hästen sliter sig etc).... Igår kväll fick jag tyvärr även uppleva den andra av mina stora mardrömmar...

Var ute på promenad med Ella och vi hade en mysig promenad i det sköna kvällsvädret. Vi har korsat Kärnavägen och är på Venasidan (dvs vi bor på andra sidan av kärnavägen). Helt plötsligt ser jag en lös liten B-ponny en bit bort och nu börjar tankarna snurra i skallen - vad ska jag göra?! Ska jag gå förbi den till den gården där jag är rätt säker på att den bor och säga till ägaren? Eller ska jag skita i den och "mind my own business"?! Är ju trots allt höggravid, sådär rörlig och har en ranghög dam i handen (hade visserligen kedja på henne men ändå). Ringde till J som äger ridhuset en bit bort för att kolla om hon visste nr till ägaren men fick inte tag på henne... Plikttrogen och djursvag som jag är bestämmer jag mig för att gå och säga till ägaren. Ella är lite spänd men ponnyn står en bit bort och mumsar gräs, ingen grimma eller något på sig så jag misstänker att den rymt ur hagen. Helst plötsligt kommer skitponnyn på att det är roligare att kolla in Ella och kommer i full galopp mot Ella som får panik och kastar sig, först lyckas jag hålla henne men ponnyn gav inte upp och jag tappade henne. Ella sätter av i full galopp mot den trafikerade vägen, korsar den - jag hinner se att hon kommer över utan att bli påkörd (som jag var helt säker på att hon skulle bli). Hon stannar på andra sidan vägen som om hon undrade vad jag tagit vägen, tyvärr kommer den lilla ponnyn efter och Ella sätter av igen... Duktiga hästen (får man väl säga) sprang däremot precis där vi brukar promenera så hon håller sig på grusvägen och springer hemåt, gör en 90 graders sväng ut på asfaltsvägen som går hem till oss och verkar till och med hålla sig på "rätt" sida vägen för hon får möte i bil utan problem. Jag har vid detta laget kommit fram till kärnavägen, ser min häst i full galopp längs med asfaltsvägen, jag har såklart full panikångest och tårarna sprutade... FRUKTANSVÄRD upplevelse! Mitt i allt kaos har jag iaf lyckats ringa Alex (grannens dotter som hjälper till lite i stallet) så hon och hennes pappa är framme vid stallet strax efter Ella och jag kan göra ett försök att lugna ner mig lite... Kommer efter vad som känns som en evighet fram till stallet och Ella är lite skärrad och gosig, vad jag kan se inga skador förutom ett litet, litet sår på ena bakhoven... Tar ut och skrittar henne lite i paddocken och ser inget särskilt på henne *tack och lov*!!! Kan säga att detta var helt j-la fruktansvärt och det är så typiskt att jag var ensam hemma när det hände!!! Ponnyn såg jag att den irrade runt vägen och jag blev orolig att han blivit påkörd, men fick senare höra av Alex att han var infiskad och dom hade lotsat honom till Vena... Visade sig att det var en liten hingst så det var kanske inte så konstigt att Ella reagerade som hon gjorde trots allt.... Fy, fy, fy! Så nu får jag inse att jag inte ens kan gå ut och promenera själv med Ella längre :o(

Själv mådde jag ju såklart skit igår, magen var inte rolig - det spände och drog, jag hade ont i ljumsken, höften och till och med ryggen! Tydligen ingen bra aktivitet att roa sig med när man är höggravid *no shit Sherlock*. Var ju rätt skärrad såklart så mamma kom i och med att Gustaf inte var hemma. Idag är det fortfarande lite spänt i magen men mycket bättre. Ella verkar må bra, ska dock kolla henne lite extra i em. Ena framskon har vridit sig lite grann så ska höra med hovsl som kommer ut idag (Fiorello fix) om vi behöver lägga om den. Fick rapport om att dom fångade in ponnyn till slut och det verkar som att han är ok...

Selene har ju varit fenomenal på att plocka av sig grimmor sista tiden, den senaste har jag inte hittat i jättehagen så jag tog beslutet att hon helt enkelt får gå utan istället. Kan inte hålla på och leta grimmor hela tiden och det är ju inte bra att ha dom liggandes i hagen om Fille fastnar el nåt annat dumt... Så imorse när jag stod och pratade med Alex och tittade ut på hästarna så ser jag att min lilla prins börjar leka med Selenes borttappade grimma en bit ut i hagen!!! Halleluja :o) Lillhästen är numer en spårhund *hahaha*. Fick ju knata ut i hagen och leta men nu hade jag ju iaf ett hum och till sist hittade jag den. Skönt! Fille kom glad i hågen och ville leka lite mer med den och det fick han ju såklart när han varit så duktig... Ljuvliga lilla hästen :o)

Måste ju bara lägga ut denna bilden, jag tycker det är jättetydligt här hur mycket Fiorello har växt och att han börjar "biffa" till sig :o). Tycker man ser på rumpan och nacken framför allt... Ni får stå ut med att han är överbyggd bak och växer lite kantigt förtillfället, men så är det. Han är fortfarande min lilla prins ;o)

Ja den lille skrutten växer och växer! Är helt galet vad fort det går... Han är fortfarande lika charmig och ljuvlig även om man märker att han börjar tuffa till sig och utveckla vissa hingst-tendenser ;o). Han stegrar mycket, VÄLDIGT mycket. Nu har han börjat stegra när man ska ta på honom grimman i hagen och det är inte helt lätt för mumintrollet att brotta ner honom nu, men än så länge har jag koll på honom. Men jisses vad han håller på. Selene har släppt en del till Melrose som nu får hjälpa till att hålla ordning på den lilla huliganen ;o).

Frambenen har blivit riktigt bra, man ser inga tendenser till baletthovar längre vilket är toppen! Bakhovarna har blivit jättemycket bättre, hovis var ute igår och la på nya plastskor bak och vi tror/hoppas att detta är sista gången han behöver det. Planen är att plocka av dom igen nästa vecka för att ge honom ett par dagar/någon vecka utan för att se hur han "klarar" sig. Men det ser väldigt lovande ut :o). Han är hur duktig som helst när han fixas med och nu har han fattat vad stretchingen går ut på och hjälper faktiskt till själv när det är dag. Vi kan kratsa hovarna på honom utan problem - han är verkligen en liten prins!

Däremot har han börjat dra på sig småskavanker! Han har fått ett nytt sår ovanför ena ögat och på ena bakbenet. Inget av det verkar vara allvarligt men ändå... Igår trampade klump-Selene på hans ena hov när han låg och sov, som tur var hände ingenting och vi kunde inte se någon hälta, svullnad, värme el puls... Men ni anar inte vad rädd jag blev!!! Han har även börjat rulla fast i tid och otid, än så länge är det iaf enkelt att få loss honom, är bara att "sätta fart" på honom genom att rulla tillbaka honom men det är nog inte så länge till man kan lösa det så enkelt och okomplicerat... Hoppas på att det ska bli liiite bättre väder så kan dom börja gå ute istället. Ska ringa till tjejen med hingstkompisen också, hon ringde för ett tag sedan men jag har bara inte hunnit. Får ju avvakta lite nu ändå när benen har varit som dom varit och hovslagaren är här med 10-12 dagars intervall... Jaja, det ger sig väl.

Här kommer iaf lite bilder från morgonen, försök att inte titta på det yr-vakna mumintrollet i blå jacka och stövlar... Usch vad jag har blivit stor :o(


Bita, bita, bita... Roooligt!!!


Gosegrisen :o)



Nej husse & matte, jag vill inte ställa upp mig fint idag...


Fina mamsen...

Jag har senaste veckan ungefär haft rätt mycket förvärkar och sammandragningar vilket är lite obehagligt faktiskt... Inte nog med att bebisen lever loppan i magen men så får man sådant som grädde på moset. Inte utan att man börjar känna sig lite mör och matt får jag erkänna. Detta i kombination med att hormonerna rusar i kroppen gör att stackars Gustaf får stå ut med "små" sammanbrott lite titt som tätt... Graviditeten och tillståndet börjar onekligen tumma lite på tålamodet och det är ärligt talat rätt jobbigt att vara så här stor! 

Läget för bebisen är annars att han väger ca 2250 g och är ungefär 44 cm, alla inre organ helt färdiga och klara inför förlossningen... Han har vänt sig rätt och börjat att fixera sig inför "den stora färden" ;o). Vi har ca 6 veckor kvar till beräknat leveransdatum så nu är det ju faktiskt inte såååå jättelänge kvar. Inte så att man har börjat se ljuset i tunneln riktigt ännu men det borde inte vara särskilt långt borta tycker jag. Däremot slutar jag snart att jobba! Har mellan 2-3v kvar innan jag tar semester och det känns underbart - ni anar inte hur ont i häcken man kan få av en kontorsstol... Och då har jag ändå en extra stolsdyna... *hahaha* Helt sjukt!

Märkligt nog har jag inte rört datorn på hela helgen... Känns konstigt på något sätt, har ju varit mer eller mindre datorberoende det sista ;o). Jaja, det får bli en snabb-resumé istället...

I fredags lovade jag G att jag kunde släppa ut hästarna så han kunde komma iväg lite tidigare till jobbet då jag ändå var hemma. Han hjälpte mig med Selene och huliganen och sedan skulle han dra iväg - det SISTA jag säger till honom när han går in och hämtar sina grejer är "lås inte dörren" (då det som bekant faktiskt har hänt ett antal gånger)... Gustaf vinkar glatt när han åker iväg, jag släpper ut resten av hästarna och går in för att äta frukost... MEN... när jag ska öppna dörren så är den - just det - LÅST!!!!! *suck* Man tror ju inte att det är sant alltså!! Ringer G som precis har kommit fram på jobbet (och det kan tilläggas att jag är inte helt nöjd med situationen, att låsa ute sin höggravida fru som ännu inte har fått frukost tillhör knappast toplistan över populära grejer att göra) och förklarar att han får helt enkelt komma hem igen. Då visar det sig att han har ett viktigt möte som tar 30 min varpå den OTROLIGT TOLERANTA frun säger att det är lugnt och går ut för att mocka under tiden (ska ju ändå göras)... Tyvärr tyckte väl den gode Murphy att det inte var tillräckligt retligt för den gravida frun så han bussar ett migrän-anfall på henne också, som grädde på moset! Misstänker att Gustaf inte kände sig helt nöjd med sig själv när han hittar den höggravida frun, mitt i ett migrän-anfall, liggandes i hästens box med hö som huvudkudde och inlindad i ett fleecetäcke... Vad tror ni?! ;o)

Resten av dagen blev lugn, låg nerbäddad i sängen eller soffan och tyckte synd om mig själv ;o). Blev lite bättre på kvällen så jag gick ut och tömkörde Ella med bommar. Det var riktigt roligt och Ella såg fräsch ut. Känns skönt att hon fortfarande håller sig rätt bra i kroppen trots att hon inte jobbas lika mycket nu! Får hoppas det håller i sig ett tag till. Gustaf hjälpte mig med att bära bommar fram och tillbaka, packa höpåsar osv (misstänker att han fortfarande kände sig lite dum *s). Tyvärr hade Fiorello lyckats skada sig i hagen, han härjade runt som en tok och i stridens hetta hade han väl lyckats skrapa upp sig på insidan benet och hade en ca 1 dem lång skinnflådd, blodig reva... Är lite svullen men verkar vara ok annars. Gissar att det är något man får räkna med mer och mer med en yster hingstunge?!

Lördagen började lite bättre, jag fick frukost i tid och blev inte utelåst - tänk vad snabbt man sänker sina krav ;o). Fick röjt i klädkammaren, tömt ett skåp som stod i hallen som skulle bäras upp ppå ovanvåningen. Röjde lite i allrummet uppe där skåpet skulle flyttas till... Dessutom hann jag med en lunch på stan med Petra och vi var en sväng på IKEA där jag köpte lite bebis-prylar. Försöker ju jobba upp en känsla så man verkligen förstår vad som är på gång... Är lite svårt att förstå att man om MAX 2 mån (worst case om jag går över tiden) sitter hemma med en bebis så nu har jag börjat köpa lite saker för att se om det börjar smälta in ordentligt... Är konstigt, man kan tycka att sparkandet och bökandet i magen skulle vara orsaker nog att fatta men så är det faktiskt inte, iaf inte för mig. Men jag är ju lite trög ibland... Däremot blev det inget gjort med Ella utan jag pysslade en stund med alla hästarna och så fick det vara bra med det. Fiorello har svullnat upp i sitt ben men verkar må bra rent allmänt så jag har bestämt mig för att inte nojja mer över det. Hoppas det är rätt beslut...

Söndagen vet jag inte vad vi pysslade med egentligen. Känns som att vi inte fick ett smack gjort på fm, Petra och Jocke kom ut och hälsade på så vi hade tur och fick en härligt lunch i solen på altanen, sedan började det ösregna och hagla vilket var mindre kul. Men som sagt, vi hade tur innan dess för just när vi satt ute var det ljuvligt ;o). Med hästarna var det bra, gick på promenad med Ella och Melrose samt longerade Ella. Melrose hade lite mental träning i paddocken bland bommar och hinder då T hade byggt upp för att hoppa. Melrose fick knata över bommar på backen och blev t o m att hon hoppade ett litet sockerbitshinder (hon tyckte det var kanonroligt *s). Fiorello är tyvärr fortfarande svullen i benet men jag ser inte att han haltar eller har ont så jag låter honom gå ute hela dagen... *oooiiii*... Får hoppas att det inte blir något knas med det.

Vi hann med lite fix på kvällen innan vi säckade ihop i soffan framför en film...

Hej hopp!

Jag är lite sugen på att smäcka upp väggord i köket, tror det kan bli jättefint... Är inne på något av dessa:


"Dröm om morgondagen, Minns gårdagen, Lev idag"


"Kärleken ser inte med ögonen utan med själen"


""De vackraste sakerna i livet, kan man inte se eller ta på. De finns i ditt hjärta" (Bilderna är från: http://www.myfirstroom.se/start)

Sitter och funderar på om det finns några andra fina ordspråk man kan ta, men jag har fullständigt hjärnsläpp just nu. Får klura lite på det... Man BEHÖVER ju inte välja ett av de förtryckta utan man kan ju ta "något eget" :o)

Som många av er vet så är jag något av ett... hmm... kontroll-freak. Inte en av mina bästa drag men så är det iaf, störst är ju detta behov inom hästeriet och jag har mina rutiner som jag gärna vill att de ska vara på ett visst sätt. Av någon märklig anledning har det blivit tydligare på ett sätt nu när jag är på smällen, men jag tror mest det handlar om att jag behöver veta vad som ska göras varje dag för att kunna hålla mig igång innan jag stupar på soffan ;o). Hur som helst.

En av mina ticks är morgon, resp kvällsfodringarna i stallet. Jag tycker oftast det är bäst jag gör det själv "så det blir riktigt gjort" - puckat jag vet, men jag jobbar på det. Men vi har 2 hästar som är duktiga på att gå ur boxarna (Selene och Melrose) så man måste alltid sätta kedja på deras boxar och sedan ska det knytas grimskaft för dörrarna om-utifall-att... Men jag jobbar på det! Exempelvis igår, när jag var så himla trött att jag inte visste vad som var upp och ner. Det blev en slapparkväll på soffan, Ella fick stå för jag orkade bara inte. Ett bra beslut där jag lyssnade på kroppen för en gångs skull. Så jag bad Gustaf att kvällsfodra hästarna, vilket han också gjorde. Han brukar ju ofta vara med när jag gör det så han vet ju mina små egenheter men var vär knappt förvånad när han trots detta fick med sig instruktioner om hur han skulle lägga upp vissa saker och vad som skulle göras... ;o). Själv gick jag och la mig och somnade på 2 röda...

Imorse när jag vaknade satte jag min vana trogen på monitorn över Selenes box, och såg en helt utslagen fölunge som nannade gott med mamsen vid sidan. Helt normalt. Vad jag tyckte var lite konstigt var att det låg en sopkvast precis utanför deras box och kunde för min värld inte förstå hur den hamnade där, men la ingen större vikt vid det. Såg även något som var slängt på golvet utanför Ellas box, vilket också var lite märkligt men det rann av mig lika fort igen... Låg och snoozade en stund och gick därefter ut för att morgonfodra. Tyckte det var märkligt att Gustaf hade stängt dörren mellan ladugården och stallet för den har vi öppen nu på sommaren så det ska vara lite öppet med extra luft men döm om min förvåning när jag öppnar den och det står en mörkbrun häst där!!! Då jag vet att Selene och Melrose har kedjor (och därför inte var dom) snurrade det bra i huvudet på mig för jag såg inte vilken häst det var, men det stämde inte med dom som var "kvar". Men tro på sjutton om det inte var Selene - och när Lilleman tittar fram bakom mamma KANON-NÖJD visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta... Stallgången såg ut som kriget! ALLT som kan rivas ner - grimmor, grimskaft, täcken, borstpåsar etc var nedrivet och båda hästarna såg väldigt nöjda ut med tillvaron. Selene visste (vis av erfarenhet) att matte inte uppskattar detta lilla upptåg och knatade in i boxen. Lilleman hade skitkul och VÄGRADE gå in i boxen när jag skulle leda in honom... *hahaha* skitunge! Fick iaf in honom i boxen och allt var frid och fröjd, förutom att stallgången såg ut som att en tornado dragit fram... Jaja, dom hade ju kul iaf ;o)

... and counting!

Nu har jag äntligen fått poletten att trilla ner. Har insett att det är min och Gusafs bebis i magen och inte en överaktiv alien som försöker sparka sig ut! ;o) Var rätt häftigt när man väl insåg det måste jag säga... Han sparkade som en tok igår och jag la handen mot magen för att "hålla emot" lite så det inte gör lika ont/obehagligt, då tryckte han sin fot mot handen - och man kände konturen av att det faktiskt var en riktig liten bebisfot!! Coolt! Däremot verkar det som att han har vridit sig eller något för Albin/Eric/Melker har börjat sparka mig på sidan, i övergången mellan mage och rygg (om ni fattar vad jag menar), känns jätteläskigt att han kan komma ända dit med foten?! Den där fostersäcken dom ligger i, är den inte begränsande på något sätt?!?!?! Å andra sidan börjar det väl bli lite tajt, nu väger han ca 2 kg och är 42-43 cm lång - så det är väl inte konstigt om det sticker ut något ben här och var ;o)

Har återigen fått inse att vissa saker funkar inte längre! I lördags mockade jag hage i 2,5 tim och i söndags ca 3 tim i strålande sol... Inte bra! Helt sjukt vad vatten man fick i ben, fötter och händer?! Tyckte så synd om mig själv när jag var tvungen att ligga inne som en strandad val i soffan med benen högt på en kudde så ni anar inte... Är ju attans alltså :o(. När man dessutom är fullpumpad med en massa märkliga hormorer i kroppen har man inte så hög toleransnivå utan börjar gråta för det mesta nu känns det som... Märkligt tillstånd det här....

Annars har det varit en ljuvlig helg med underbart väder och mys med hästarna. Vi har grillat på kvällarna och man har kunnat sitta ute länge, länge i underbart väder - härligt! Har tyvärr inte fått gjort så mycket som jag velat och jag glömde totalt av mors dag i min självömkan men fick ringt mamma i morse iaf så det blev liiite kompensation ändå hoppas jag. Får åka dit en annan dag istället helt enkelt.

Ella red jag i fredags, gick ur-uselt för jag var trött i kroppen och orkade inte så mycket. I vanlig ordning när man inte räcker till så började jag joxa med händerna och hålla på, så Ella blev lite missnöjd med matte - med all rätt! Är ju märkligt att man alltid försöker ta till hand-jox som en lösning när man hamnar i dumma lägen - jag VET ju att det inte funkar?!?! Puckat... Igår skrittade jag faktiskt ut med henne på kvällen när det var sådär underbart som det kan vara på sommarkvällar - och lugn - Gustaf gick med och hade grimskaf så det var ingen fara med oss... Dessutom var Ella så seg av värmen så hon orkade knappt skritta ;o). Däremot börjar det kännas som att det kanske är dags att sluta rida snart, vilket såklart känns som en STOR SORG!!! Känner att jag inte orkar och räcker till längre, ska testa någon dag i veckan och känns det inte bra så är det väl dags att ge upp det... Är bara att inse att man inte är "någon stålkvinna" som mamma sa... Hur osannolikt det än låter *hahaha*

Kan för övrig berätta att mamma idag berättade att hon har planerat att hjälpa mig med bebisen 1 dag i veckan fr o m september någon gång! Så jag får en dag där jag kan sova, fixa med hästarna i lugn och ro eller göra något annat vad jag nu vill - en "Jennie-dag" helt enkelt.... Känns om om det är världens bästa grej att ge en nybliven förstagångsmamma!!! Började såklart gråta när hon berättade det för jag blev så himla glad och tacksam - TUSEN TACK MAMMA!!!! Du anar inte vad en sådan sak betyder...