LillPrinsen är förkyld! Igår kväll var det en smärre katastrof med snorig och slemhostande bebis som var helt otröstlig. Tog nog en timme av hysteriskt gråtande innan han lugnade ner sig. Det är inte många gånger i mitt liv jag har känt mig SÅ maktlös... Stackars liten! Natten gick relativt bra, han vaknade rätt många gånger men somnade om bra igen. Jag däremot somnade inte lika bra, var så orolig och frustrerad så jag sov inte jättebra. Dessutom ville jag inte väcka honom och han somnade mot mig (var väldigt mammig kan man säga) så jag har knappt ändrat liggställning någontin inatt - RÄTT stel idag kan man säga. Tack och lov verkar han inte alls ha samma problem längre, han är mycket gladare och inte alls lika snörvlig/sjuk - tack och lov! Han har istället varit på ett strålande humör hela dagen, har lekt massor och nu har han stensomnat på golvet i köket...



Tycker det ser så mysigt ut men jag låg bredvid honom en stund och det var det inte, iaf inte för stel och tung mamma - tyvärr! Hade gärna sovit en liten stund nu ;o). Fick iofs boostat lite energi förut när jag var ute och red i solskenet med Ella. Vi passade på och tog ridvägen i skogen mitt på dan idag, när solen sken som mest (G är fortfarande hemma sjuk). Det var jättemysigt och Ella uppförde sig galant! Märkligt måste jag säga, men Ella är bättre att rida ut på när vi är själva än om hon har sällskap med sig... Kan inte fatta varför, borde ju vara tvärtom?! Jaja, den hästen kommer jag nog aldrig förstå mig på, men hon verkade iaf uppskatta dagens uteritt efter 3 dagar i ridhuset. Tömkörning i fredags, red i lördags men jag är inte heller helt kry så även om det gick ok i lördags, fick jag nöja mig med tömkörning igår igen. Det var mig en enveten förkylning till att inte ge med sig!!! Visst att vi blivit liiiiite bättre men det är verkligen med myrsteg. Inte alls kul!

Mels har varit ute på promenader med utrustningen på sig och vi har övat på kommandon för igångsättning och stopp och hon är kalasduktig! Hoppas kunna skritta ut på henne endera dagen (med ledsagare givetvis) och testa kommandona från ryggen. Är så vansinnigt sugen men tyvärr har inte denna vintern varit helt optimal för att rida in unghäst... Vi får väl hanka oss fram någon vecka till och sedan blir det lite tid att smälta intrycken (skandinavium och Fuertoventura) men därefter - då är det dags! :o)

Som synes börjar nu färgskiftningen anta en mer gul/brun/grön nyans i ytterkanterna, en lila bonus"prick" har dessutom tillkommit vid yttre ögonvrån *man tackar*. Tack och lov har svullnaden gått ner MASSOR och det är nu inte längre besvärligt att titta nedåt...

Någon som har tips på huskur eller salva eller något som minskar blåmärken?!?!

Jag minns Sömn, det var en väldigt god vän till mig som dessvärre försvann långt, långt härifrån för dryga 7 månader sedan... Jag saknar Sömn, vi hade många härliga stunder tillsammans och Sömn var en stor del av mitt liv. Det var alltid tryggt med Sömn, när man hade haft en jobbig dag var det aldrig några problem att krypa ned i Sömns trygga, välbekanta famn och få tröst, Sömn fanns alltid där när jag behövde, som den mest lojala vän man kan tänka sig. Saknaden efter Sömn är stor och jag hoppas verkligen Sömn kommer tillbaka i mitt liv igen, snart...

Idag har varit en helt galen dag. Ringde Åby imorse för att rådgöra ang Mels svullna bakben för jag ville in och röntga. Hon fick ju ett sår på kotan mellan jul och nyår, svullnade upp men hade varken temp, puls, ömhet eller hälta. Svullnaden har gått ner rätt bra men är fortfarande kvar mer än vad jag tycker verkar vara normalt efter 6,5 vecka så därför ville jag kolla upp det en gång för alla innan jag sätter igång mer med hennes inridning. Blev rätt nervös när dom började svamla om gaffelband och griffelben och allt vad det var så när dom frågade om jag ville ha en tid idag kl 11 tackade jag glatt ja, även om jag visste att det skulle bli snärjigt. Tack och lov var Gustaf hemma, visserligen med min hemska influensa men det var inte mycket att göra. Släppte ut hästarna och hade lite småbråttom när jag skulle fylla på vatten till dom plus hinna in och äta lite frukost samt packa in Albin på 25 min innan det var dags att lasta liten Mels. Så klart var det då det hände - Calle knockade mig fullständigt när jag fyllde på vattnet och jag fick en ordentlig stjärnsmäll - trodde jag skulle svimma! Direkt efter känner jag hur det börjar svälla upp runt kindbenet... Så nu ser jag ut som ett monster! Ena ansiktshalvan är nästan dubbelt så stor som den andra och har antagit en blålila nyans - inte jättesmickrande faktiskt... Men Albin verkar fortfarande känna igen mig så det är bra!

Mels röntgen då? Jo, 3 plåtar senare visade det sig TACK OCH LOV att det "bara" ärrvävnader från såret. Allt annat var intakt och inga konstigheter. Får räkna med att hon alltid kommer ha ett överben där, men det känns helt okey med tanke på vad alternativet hade varit! Nu är det bara att köra på och växla upp hennes inridning!

Så ömsom vin, ömsom vatten - men på det stora hela en bra och positiv dag!

Ojojoj, nu har jag varit lite sådär med uppdateringar det sista *oops*. Det har ju hänt MASSOR!! :o)

Jag har skrittat Mels i paddocken 3 ggr, sista gången hade jag dessutom tyglarna på och började "pilla" lite med bettet. Hon har varit kanonduktig!! Bryr sig inte ett smack om att jag sitter på ryggen utan knatar på, glad och nöjd med livet... So far so good! Nästa steg är att jobba in grundkommandon så man kan börja rida ordentligt. Tänkte köra på med henne lite intensivt fram till skandinaviumjobbet börjar (19 feb) och sedan får hon vila tills vi är hemma från vår semester igen...

... vilket osökt för mig in på det faktum att vi ska åka till Fuertoventura i mars! Resan är bokad, betald och "klar". Vi kommer bara vara borta en vecka men det ska bli underbart att få komma iväg och ha lite semester. Vår första semester som barnfamilj, ska bli spännande :o). Albin har såklart fått sitt första pass - hur sött är inte detta?! ;o)



Allt är kirrat, vi har husvakt hela veckan som dessutom fixar morgonfodringar och utsläpp, mina ljuvliga inackorderingar tar hand om alla hästar hela veckan *tack, tack, tack*. Känns lite skrämmande för kontrollfreaket såklart men det ska säkert gå fin-fint! Får bara hoppas att Fille & Calle håller sig i sin hage! Igår roade dom sig med att rymma in till de brunstiga brudarna, vilket kunde bli spännande värre om vi inte upptäckte det DIREKT det hände! Fick lagat staket och flyttat över damerna innan småskitarna hann att förstå vad som hänt... Så nu är det något modifierad hag-logistik som gäller. Då småttingarna vill till Mels får hon och Ella gå i en hage och Brio och nya hästen Hottie i en annan. Känns bättre om "bara" mina hästar är i hetluften ;o). Eller ja, det känns ju inte alls BRA att småttingarna kommit på hur man går igenom staketet men ni förstår nog vad jag menar. Får hoppas att dom håller sig på rätt sida helt enkelt!

Ella tuffar och går, hon har känts riktigt fin men har rätt taskig kondis - men vem har inte det?! Är iaf jättekul att ha kommit igång igen! Igår fick hon dessvärre stå för jag har blivit TOK-förkyld! Har ont i halsen, näsan rinner konstant och jag känner mig febrig. Inte alls kul! Synd om mig faktiskt...

Nu börjar det bli nervöst! Jag har fått sära på hästarna då Fille är oroväckande "het på gröten" på Mels när hon är brunstig, såg att han klättrade på henne men tack och lov hängde hennes täcke ner så bra över rumpan att han inte "kom till". Så det är olika hagar som gäller och Ella går kvar med småttingarna och hålla koll på dom. Kom ju ett nytt sto i lördags så det har varit lite rörigt ute, även om den nya går i egen hage än så länge så var det oerhört spännande... Känns inte helt optimalt att låta småttingarna börja gå själva nu när det är så rörigt men det verkar inte som att jag har något val. Tittade ut i hagen precis och såg att även Ella nu är brunstig *suck*.

Nu är det alltså klara sig själv som gäller för småttingarna. Hade verkligen velat ha in en valack till sista lediga boxen så det hade funnits någon som kan hålla ordning på dom. Eller ett dräktigt sto ;o)...

Måtte bara inte Mels vara dräktig!!!

Tid och prioritering är något som bubblat upp och blivit de nya ledorden. Kanske inte dom roligaste orden man kan tänka sig men väl så nödvändiga förtillfället. Vad som hänt är att vår tideräkning har ändrats, från att tidigare ha följt "den egoistiska och individuella klockan" (efterkonstruerat namn givetvis) har vi nu gått in på "Albin-klockan". Den nya tideräkningen utgår till hundra procent utifrån Albins basbehov och därifrån försöker vi få ihop vardagen... Tro mig, det är ingen lätt ekvation att få ihop då Fru Ljungqvist är tidsoptimist och Herr Ljungqvist inte bara är tidsoptimist (han också) utan även är Alfons Åberg, dvs "SKA BARA"... Ni förstår ju! Jag har visserligen blivit liiiite bättre nu, har trots allt synkat in mig rätt bra på "Albin-klockan" efter dryga 6 månaders övning genom att vara mammaledig men det är fortfarande ingen picknick... 

Det som ställer till det är trots allt inte tiden som sådan (det kanske just nu låter så), utan det är snarare svårigheten att prioritera bland allt man VILL/kan/behöver göra! Att Albin i alla lägen har högsta prioritet är ju självklart och likaså hästarnas väl och ve, men det är därefter det börjar grumla till sig lite... Vi har ju vår relation som såklart behöver vårdas, kompisrelationer att upprätthålla, renovering vi är sugna på, alla vardagliga sysslor som måste/bör fixas... Sedan har vi alla bonusgrejer, typ shoppa, gå på bio, ut och äta, surfa (blogga) osv som man gärna vill plutta in i något hål någonstans... Hur man än vrider och vänder är det 24 timmar på dygnet, Gustaf måste jobba 8 (+lunch och transport till och från jobb = 10 tim) av dom och vi måste sova helst 7-8... Det blir inte så mycket kvar! Nu menar jag inte att klaga! Faktiskt! Det är mer ventilera jag är ute efter. Jag har inga problem att stå över shopping och annat. Sedan är det ju plättlätt att hoppa över att städa, dammsuga etc för att umgås med Albin istället ;o). Vad jag däremot inte accepterar att backa på är hästeriet, jag BEHÖVER hästeriet för att fungera, för att orka! Jag kan visserligen sakna vuxna sociala kontakter men det funkar ändå - så länge jag får stalla. Det är i stallet jag tankar energi för att orka med snöhelvetet, kylan, mörkret, sämre ekonomi, pannan som ständigt slocknar, uteblivna promenader pga blankis som ligger på vägarna under snöhelvetet, oanvändbar paddock pga blankis under snöhelvetet, vattenbärande ut i stallet pga frusna slangar... Nu kanske man kan ANA sig till en stor källa till frustration... Som ni förstår är jag vansinnigt trött på vintern och allt därtill. Det är därför extra viktigt att kunna få tiden räcka till för att prioritera att komma ut för det finns inget bättre än att få borra in ansiktet mot halsen på Fille och krama om honom, att få rida Ella när hon är så där alldeles, alldeles underbar eller att känna glädjerusningarna i kroppen över Mels framsteg... Och när man fått göra dessa härliga saker - komma in i huset och se lilla sonen skina upp som en sol när han ser sin mamma - det är balsam för själen och gör att man klarar ett par dagar till... :o)

I lördags var vi iväg på dressyrclinic som hölls av Patrik Kittel. Det var en positiv och inspirerande clinic med mycket fokus på grundridning, tempoväxlingar, övergångar och vikten av att vara tydlig och konsekvent i sina hjälper. Egentligen sjävklara grejer som man är väl medveten om men det är alltid lika bra att bli påmind! Har varit på flera bra clinics där temat varit detsamma, och det säger väl en hel del om basblocket i hästens grundutbildning?! Jobbar du mycket med detta hjälper det dig att få en avspänd men alert och lydig häst, med bra balans, självbärighet och förbättrad gång. Du förbereder dessutom för de rörelser som kommer högre upp i utbildningsskalan genom att hästen är stegvis utbildad och förberedd för momentet.

Han tryckte också på vikten av att skynda långsamt och inte vara rädd för att leka och laborera med sin häst, han tipsade om att man inte ska fastna i dom traditionella ridvägarna eller på fyrkantspåret utan istället överraska hästen med nya vägar "ryttarens fantasti är det som sätter gränser" verkade vara hans motto och meningen nämndes flertalet gånger. Han menar på att när vi "hänger upp" hästen mot väggen tappar vi så otroligt mycket i egenbalansen utan hästen stöttar sig istället på väggen.

Det var roligt att lyssna på honom, han bjöd mycket på sig själv och avdramatiserar den annars rätt stela dressyrramen. Han visade upp att han hade brister som ryttare men tydliggjorde att man inte ska göra ner sig själv som ryttare utan istället peppa sig för ständig förbättring.

Hästarna som visades var trevliga men TYVÄRR ingen Figaro :o(. Var såklart lite nedstämd av detta då jag verkligen såg fram emot att få se honom live... men, men...

För den som vill läsa mer om Patrik finns hans egen hemsida här:
http://www.patrik-kittel.com/patrik_englisch/Patrik_2.htm