... hur märkligt det än låter! Det senaste dygnet har varit helt galet, kan inte för mitt liv förstå vad den lilla skrutt-ungen pysslar med! Är väldigt konstig känsla när man upplever att man är åskadare till något som pågår i ens egen kropp, och det finns inget jag kan göra för att påverka det som sker... Det VERKAR som att Albin/Eric är på väg att fixera sig, han stökar och bökar och magen har börjat att "sjunka". Är inte alls lika spänd högt upp längre som jag varit, utan det är mer lågt det spänner istället, upplever det att det börjar bli trångt mellan ljumskarna så att säga... Ibland känns det som att man får en smocka i ljumskarna och det är ju rätt udda ;o). Inatt blev det inte många timmar sömn för han höll verkligen på i ett, är en ambitiös liten pojk därinne - eller så har han damp!

Hur som helst - det känns iaf som att man har börjat gå mot slutet av graviditeten och det är på ett sätt väldigt skönt, samtidigt som slutet på graviditeten = förlossning och jag har värsta förlossningsskräcken. Med andra ord ömsom vin, ömsom vatten... ;o). För att hantera den skräcken har jag följande plan (har säkert berättat det tidigare): köra strutsen, dvs stoppa huvudet i sanden och inte tänka ett smack på förlossningen förrän vi är där, och då inbillar jag mig att kroppen är så finurlig att den går på någon form av autopilot och smärtan gör att man bara genomlider detta hemska event! När man väl är klar så får man ett pris för att man varit så tapper i form av en pytteliten bebis (som man inte vet hur man ska hantera *hahaha*).... Smart plan va?!