Måste ju erkänna att jag inte är särskilt bra på det här med att vänta... Just nu är det precis vad vi gör, väntar och vilar inför stundande utmaning med att gå från "gravid" till "mamma". Jag har ju inte skrivit så mycket om det här på bloggen, har ju alltid sett bloggen som något jag kopplat till hästarna och därför är det lite slött med inlägg nuförtiden då jag inte kan göra så mycket annat än att mocka till fyrfotingarna... Märkligt hur jag tappar inspirationen att skriva när jag inte "hästar"!

Jaja, nu är det sista veckorna innan Iris kommer och allt är i princip klart "tillverkningsmässigt" och jag har gått in i vecka 38 som räknas som fullgången. Är däremot beräknad till den 21:e jan och det är lite drygt 1,5 vecka kvar. Nu börjar paniken och förlossningsångesten krypa på mig på riktigt. Har ganska länge kört struts-taktiken och inte velat tänka på det men nu är det liksom DET som är på agendan. Efter förra förlossningen har jag bara fått vatten på min kvarn och det känns mest jobbigt och jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig ur den mentala tankevurpan jag alltid hamnar i när jag tänker på det. Har ju varit på s.k Aurora-samtal och har ännu ett inplanerat imorgon (läs ons). Aurora-kliniken är ett ställe där man pratar om och försöker hantera förlossningsrädsla. Det kändes rätt okey efter förra samtalet men det var ju en dryg månad sedan, nu är det jäkligt nära och det som kändes bra då är som bortblåst!! Jag är galet nervös och det känns skitjobbigt! Just nu kan jag egentligen inte säga VAD som känns jobbigast om det är smärtan, upplevelsen, bemötandet, efterbiten eller vad. Det jag fick med mig var att försöka tänka ut hur jag vill att denna förlossningen ska ¨"gå till". Vad är min målsättning (förutom det uppenbara att få ut bebisen då *s). Hur fan får man obeskrivlig smärta och hjälplöshet till något positivt....??