Att komma tillbaka på måndagen efter tävlingarna är tungt, man har 10 slitiga dagar i ryggen och idag känner man det på riktigt. Av någon märklig anledning går luften fullkomligt ur en i samma ögonblick som sista hästen lämnat bygget och man känner sig trött, seg och tom... Man vet att det är sista dagen med ett helt underbart gäng och efter att ha jobbat så intensivt tillsammans är det nära nog otänkbart. Måndagen innebär att man plockar ner allt och återställer Skandinavium som det såg ut innan, dvs inga bevis att hästar varit där ;o). Vi packar ihop stallkontoret och äter en sista måltid tillsammans och sedan är det dags att säga hej då... Många kramar, tårar och minnen delas innan var och en går till sitt, ur bubblan till verkligheten...

Det är med blandade känslor jag vinkar av årets tävling. För mig var det ju sista året i stallet, något som känns helt rätt men samtidigt trist såklart. Var sak har sin tid och att arbeta så intensivt i 11 dagar funkar inte för mig med barn & familj, hästar och gården. Så mycket som jag stressat under denna perioden har jag nog aldrig stressat förr i hela mitt liv och det har självklart varit jobbigt. Det har varit oerhört frustrerande att inte kunna lägga lika mycket tid som man vill samtidigt som det var sagt redan innan att det var tvunget att ha det så om jag ens skulle kunna vara med alls... Att sedan inte ha kunnat finnas där fullt ut för Albin har varit fruktansvärt! Det är han som är prio 1 nu, det har ju varit tydligt och pga det har jag känt mig som en bedrövlig mamma under denna perioden...  Det har samtidigt varit helt galet roligt och man får se så mycket, att få vara delaktig i något sådant här är en häftig upplevelse, jag har lärt känna massa underbara människor och jag är glad och tacksam att ha varit delaktig. Minnerna och vänskapen tar jag med mig...

Tack för mig stallgänget, efter 4 kanonroliga tävlingar stiger jag av tåget...
Massa kramar (A-fil för själen *s)

//Jennie
       
         Foto: Stina Lindgren