Back @ work
Då var första arbetsdagen avklarad, kan inte direkt påstå att det var jättekul men det gick bättre än jag förväntat mig. Fick ordning på systemen vilket normalt sett kan ta uppåt 10 dagar om man har otur - så det var ju kalas. Det innebar att jag faktiskt kunde börja JOBBA igår och inte behövde sitta och jaga accesser vilket var helt klart positivt. Mindre positivt var att mitt passerkort inte fungerar och jag får inget lånekort (?!) för jag har inget aktivt passerkort - helt galet, snacka om moment 22!! Så jag får gå med besöksbricka, vilket i sin tur innebär att jag kan inte ta mig någonstans för jag kommer inte igenom dom låsta dörrarna... Tröttsamt, men jag hoppas det ger sig tills imorgon.
Vad som är väldigt, väldigt märkligt är det faktum att trots att man varit borta i 15 mån så känns det knappt när man väl satt sig framför datorn. De där långa underbara 15 månaderna känns som ett avlägset minne, nästan som något overkligt, något man drömt... Det är jättekonstigt för under dessa 15 månader har jag varit med om det absolut största som hänt mig och hur kan det bara "försvinna"? Framförallt märks detta genom att kollegorna är glada att man är tillbaka, frågar hur det känns och sedan kör på med det "vardagliga jobbsnacket" som om ingenting hade hänt... Helt naturligt och självklart som helst för dom, det förstår jag men JAG hänger inte med i svängarna, vill på något sätt fortsätta njuta av den tiden jag haft hemma med Albin men det går ju inte... Jaja, det är bara att acceptera livets gång och göra det bästa av situationen.
Efter jobbet hade vi första uppstartsmötet inför Göeborg Horse Show så det blev en väldigt lång dag ifrån Albin, var inte hemma förrän halv 8 på kvällen och jösses vad mysigt det var att komma hem!!! :o) Idag har vi haft fullt ös hemma med hovslagaren till unghingstarna (som skötte sig toppen), har släppt ut hästarna lite senare då vädret var bedrövligt och hunnit mocka 2 boxar innan Albin tröttnade - duktig kille får jag säga ändå. Vi fick invigt Albins regnställ och stövlar och det är inte klokt så gulligt något blir bara för att det är ministorlek på det... ;o)
Vad som är väldigt, väldigt märkligt är det faktum att trots att man varit borta i 15 mån så känns det knappt när man väl satt sig framför datorn. De där långa underbara 15 månaderna känns som ett avlägset minne, nästan som något overkligt, något man drömt... Det är jättekonstigt för under dessa 15 månader har jag varit med om det absolut största som hänt mig och hur kan det bara "försvinna"? Framförallt märks detta genom att kollegorna är glada att man är tillbaka, frågar hur det känns och sedan kör på med det "vardagliga jobbsnacket" som om ingenting hade hänt... Helt naturligt och självklart som helst för dom, det förstår jag men JAG hänger inte med i svängarna, vill på något sätt fortsätta njuta av den tiden jag haft hemma med Albin men det går ju inte... Jaja, det är bara att acceptera livets gång och göra det bästa av situationen.
Efter jobbet hade vi första uppstartsmötet inför Göeborg Horse Show så det blev en väldigt lång dag ifrån Albin, var inte hemma förrän halv 8 på kvällen och jösses vad mysigt det var att komma hem!!! :o) Idag har vi haft fullt ös hemma med hovslagaren till unghingstarna (som skötte sig toppen), har släppt ut hästarna lite senare då vädret var bedrövligt och hunnit mocka 2 boxar innan Albin tröttnade - duktig kille får jag säga ändå. Vi fick invigt Albins regnställ och stövlar och det är inte klokt så gulligt något blir bara för att det är ministorlek på det... ;o)
Kommentarer
Trackback
