Idag har jag varit på jobbet i 3 tim, det var tillräckligt för att jag skulle komma hem och vara ledsen... Förstår inte varför jag är så känslomässig med detta?! Alla mina kompisar som fått barn har tyckt det varit kul att få börja jobba igen, men inte jag... Why??

I och med att jag bara ska jobba 2 dagar i veckan till en början så har dom ersatt mig med en vikarie - på heltid?! Kanske lite märkligt för den personen går ju in heltid på mitt sortiment men, men... Utöver denna vikarie så har dom anställt ytterligare en person till vår grupp, PLUS detta går en kollega på mammaledighet och även hon ersätts med en vikarie. Detta gör att det nu inom loppet av ett par veckor kommer 3 nya till vår grupp (vi är 5 pers som jobbar med sortimentet idag), som grädde på moset är vår chef pappaledig till decmber... Så min roll på dessa 2 dagar i veckan blir att vara "stödperson till dom nya"... Det blir ju onekligen spännade och förmodligen den mest diffusa roll jag kommer ha i mitt yrkesversamma liv ;o). Jaja, det ger sig. Att gå in och jobba mer känns övermäktigt, har FRUKTANSVÄRD separationsångest över att vara ifrån Albin... Det är verkligen märkligt hur man blir som förälder, men jag borde väl inte vara förvånad. Vet ju hur knuten jag blir till mina djur, att jag reagerar så här angående min älskade son borde jag listat ut redan innan...

Men det är bara att snäppa upp sig, om 2 veckor börjar allvaret igen!