För första gången senaste veckan sitter jag framför datorn och SLAPPAR med en kopp te... Helt underbart! Gustaf och Albin har gått upp för att vila en stund och det känns så härligt att ha familjen samlad. Hästarna står ute i solskenet och slöar (förutom Calle som blivit en liten duracell-kanin, vill leka och busa hela tiden). Känner mig lugn och tillfreds med tillvaron igen och känner att jag kan andas igen... Fy sjutton vilken hemsk torsdag vi hade förra veckan, det är inget jag någonsin vill uppleva igen!! Sprang fram och tillbaka mellan Gustaf som satt ute med bröstsmärtor i bilen och Albin som tutade runt - ensam - inne i huset i gåstolen... När ambulansen kom släppte det lite för mig, nu fick han iaf rätt hjälp! Min mamma kom direkt efter ambulansen och tog Albin. Mitt i allt detta, precis när jag ska åka till sjukhuset, kommer den lilla A-ponnyn som skulle bo i stallet över Skandinavium-helgen... Det är märkligt hur man agerar under chock, jag tog emot den lilla ponnyn och var jättetrevlig mot den belgiska GP-ryttaren Phillipe Jorissen som ägde honom, fick förklarat om vad den ska ha för foder osv. Phillipe blev väldigt intresserad av Fiorello! Ställde massa frågor om honom och gick tillbaka till honom 3 ggr, fick beröm för modellen, halsen, hans resning, utstrålning och blick. Skitroligt såklart men jag var i ett töcken... Tack och lov hade P bråttom tillbaka för dressyrhästarnas arenatid närmade sig. Han åkte och jag kunde kasta mig i bilen för att åka till sjukhuset. Väl i bilen brast allt! Jag pratade med Stina, berättade vad som hänt, då kom allting och jag började storgråta...

Väl vid sjukhuset blev det inte bättre, visste ju ingenting! Var livrädd att jag skulle komma dit och få höra att dom inte kunnat göra något, att det var för sent... Men tack och lov var det inte hjärtat utan lungan. Av någon konstig anledning kändes det skönt, man har trots allt 2 lungor men bara ett hjärta - händer något med ena lungan har man ju trots allt en i "reserv". Som sagt, man tänker lite konstigt ibland när man är under chock... Det visade sig att G hade en läckande lunga som släppte ut luft som bildade en bubbla mellan lungsäcken och hjärtsägen (orsaken till symptomen han kände), den bubblan var man tvungna att få bort, varpå man satte in en dräneringsslang i G. Efter första natten hade bubblan blivit nästan dubbelt så stor så dom fick sätta in en ännu större slang och koppla honom till en vacuumsug som sög ut luften. Det tog lite längre tid än planerat men till slut hade lungan tätat sig igen, luftbubblan sögs ur och älskling fick komma hem igår...

Vad jag insåg var att det inte är picknick att driva en hästgård ensam med en liten bäbis och mitt i värsta vintern. Pannan i huset slocknade, och det är alltid Gustaf som fixar den. Vi har ju pratat om att jag ska lära mig men "vi tar det nästa gång"... Så nu blev det ju dags, G pratade mig igenom det över telefonen och jag lyckades få fjutt på pannan *halleluja*! Tack och lov att G var såpass bra att han kunde prata! Hösilaget i stallet tog slut och traktorn hade punka, gårdsplanen var som en isbana så det fanns inte på kartan att vi skulle kunna rulla in en 500 kgs bal - fick hit 3 av mina underbara "kollegor" från Skandinavium som tog svängen via Ikea och köpte 40 påsar (för att uppgradera de 50 jag redan hade *s). Vi packade upp en hel bal och det gjorde att vi klarade oss igenom veckan, igår tog det slut G körde traktorn och jag och Christine fixade allt tungt och nu har vi en bal inne igen - ordningen återställd. Jag har fixat gårdsplanen, fick fatt på flis och salt så nu kan man ta sig fram utan att vara orolig att bryta benen av sig, jag har fått handlat, städat, tvättat, köpt foder till hästarna mitt ibland allt åkande fram och tillbaka till Kungälvs sjukhus för att hälsa på G och nu börjar jag känna mig riktigt nöjd med min insats. Det gick, med en herrans massa hjälp från familj och vänner. Jag kan inte med ord säga hur enormt tacksam jag är, men jag hoppas verkligen att ni VET...

Nu ska jag fortsätta relaxa, njuta av mitt te och sedan krypa ner i sängen där man och barn sover middag...


Jag och lilla Flips på daglig promenad...


Så klart var jag bara tvungen att låta Albin prova ;o)


Ett spån-monster...


Operation Hösilagebal startar...


Skandinaviums stalltjejer är det bästa som finns!


Christine & Elin bar påsar för glatta livet,  isbanan till trots!


Några påsar blev det... ;o)


Helena inviger Skandinaviums nya filial i Ytterby, stall nr 7 ;o)


Ylva & Sandra


Ps. När Phillipe kom på söndagen för att hämta Flips gick han raka vägen till Filles box (som var tom) och frågade var han var, när jag sa ute gick han genast ut för att titta på honom igen... ;o). Känns väldigt smickrande att en GP ryttare i dressyr är så intresserad av ens fölunge måste jag säga...