Sedan Albin började krypa har vi kommit in i en ny spännande tid i livet - den s.k "bevakningstiden"... Lika självständig som han varit med gåstolen är han nu när han kryper och det är en ständigt koll så han inte klämmer fingrar, suger/tuggar på sladdar, försöker resa sig eller stoppar luriga föremål i munnen. Han kryper iväg, glad i hågen (är nästa så jag hör honom säga "so long morsan, nu drar jag") på nya äventyr. Trots den ökade passningen är det hur kul som helst att bevittna hans framfart och utforskande av huset och man ser hur lycklig han är över sin nyfunna frihet... Det är verkligen helt galet hur fort det har gått och jag börjar känna av hans frigörelse redan nu, jisses - hur ska det gå när han blir tonåring då?? Jag skulle vilja trycka på stora pausknappen nu, bara lite, för att få njuta lite extra just NU av min helt underbart goa, söta unge...!