Tid och Prioritering
Tid och prioritering är något som bubblat upp och blivit de nya ledorden. Kanske inte dom roligaste orden man kan tänka sig men väl så nödvändiga förtillfället. Vad som hänt är att vår tideräkning har ändrats, från att tidigare ha följt "den egoistiska och individuella klockan" (efterkonstruerat namn givetvis) har vi nu gått in på "Albin-klockan". Den nya tideräkningen utgår till hundra procent utifrån Albins basbehov och därifrån försöker vi få ihop vardagen... Tro mig, det är ingen lätt ekvation att få ihop då Fru Ljungqvist är tidsoptimist och Herr Ljungqvist inte bara är tidsoptimist (han också) utan även är Alfons Åberg, dvs "SKA BARA"... Ni förstår ju! Jag har visserligen blivit liiiite bättre nu, har trots allt synkat in mig rätt bra på "Albin-klockan" efter dryga 6 månaders övning genom att vara mammaledig men det är fortfarande ingen picknick...
Det som ställer till det är trots allt inte tiden som sådan (det kanske just nu låter så), utan det är snarare svårigheten att prioritera bland allt man VILL/kan/behöver göra! Att Albin i alla lägen har högsta prioritet är ju självklart och likaså hästarnas väl och ve, men det är därefter det börjar grumla till sig lite... Vi har ju vår relation som såklart behöver vårdas, kompisrelationer att upprätthålla, renovering vi är sugna på, alla vardagliga sysslor som måste/bör fixas... Sedan har vi alla bonusgrejer, typ shoppa, gå på bio, ut och äta, surfa (blogga) osv som man gärna vill plutta in i något hål någonstans... Hur man än vrider och vänder är det 24 timmar på dygnet, Gustaf måste jobba 8 (+lunch och transport till och från jobb = 10 tim) av dom och vi måste sova helst 7-8... Det blir inte så mycket kvar! Nu menar jag inte att klaga! Faktiskt! Det är mer ventilera jag är ute efter. Jag har inga problem att stå över shopping och annat. Sedan är det ju plättlätt att hoppa över att städa, dammsuga etc för att umgås med Albin istället ;o). Vad jag däremot inte accepterar att backa på är hästeriet, jag BEHÖVER hästeriet för att fungera, för att orka! Jag kan visserligen sakna vuxna sociala kontakter men det funkar ändå - så länge jag får stalla. Det är i stallet jag tankar energi för att orka med snöhelvetet, kylan, mörkret, sämre ekonomi, pannan som ständigt slocknar, uteblivna promenader pga blankis som ligger på vägarna under snöhelvetet, oanvändbar paddock pga blankis under snöhelvetet, vattenbärande ut i stallet pga frusna slangar... Nu kanske man kan ANA sig till en stor källa till frustration... Som ni förstår är jag vansinnigt trött på vintern och allt därtill. Det är därför extra viktigt att kunna få tiden räcka till för att prioritera att komma ut för det finns inget bättre än att få borra in ansiktet mot halsen på Fille och krama om honom, att få rida Ella när hon är så där alldeles, alldeles underbar eller att känna glädjerusningarna i kroppen över Mels framsteg... Och när man fått göra dessa härliga saker - komma in i huset och se lilla sonen skina upp som en sol när han ser sin mamma - det är balsam för själen och gör att man klarar ett par dagar till... :o)
Det som ställer till det är trots allt inte tiden som sådan (det kanske just nu låter så), utan det är snarare svårigheten att prioritera bland allt man VILL/kan/behöver göra! Att Albin i alla lägen har högsta prioritet är ju självklart och likaså hästarnas väl och ve, men det är därefter det börjar grumla till sig lite... Vi har ju vår relation som såklart behöver vårdas, kompisrelationer att upprätthålla, renovering vi är sugna på, alla vardagliga sysslor som måste/bör fixas... Sedan har vi alla bonusgrejer, typ shoppa, gå på bio, ut och äta, surfa (blogga) osv som man gärna vill plutta in i något hål någonstans... Hur man än vrider och vänder är det 24 timmar på dygnet, Gustaf måste jobba 8 (+lunch och transport till och från jobb = 10 tim) av dom och vi måste sova helst 7-8... Det blir inte så mycket kvar! Nu menar jag inte att klaga! Faktiskt! Det är mer ventilera jag är ute efter. Jag har inga problem att stå över shopping och annat. Sedan är det ju plättlätt att hoppa över att städa, dammsuga etc för att umgås med Albin istället ;o). Vad jag däremot inte accepterar att backa på är hästeriet, jag BEHÖVER hästeriet för att fungera, för att orka! Jag kan visserligen sakna vuxna sociala kontakter men det funkar ändå - så länge jag får stalla. Det är i stallet jag tankar energi för att orka med snöhelvetet, kylan, mörkret, sämre ekonomi, pannan som ständigt slocknar, uteblivna promenader pga blankis som ligger på vägarna under snöhelvetet, oanvändbar paddock pga blankis under snöhelvetet, vattenbärande ut i stallet pga frusna slangar... Nu kanske man kan ANA sig till en stor källa till frustration... Som ni förstår är jag vansinnigt trött på vintern och allt därtill. Det är därför extra viktigt att kunna få tiden räcka till för att prioritera att komma ut för det finns inget bättre än att få borra in ansiktet mot halsen på Fille och krama om honom, att få rida Ella när hon är så där alldeles, alldeles underbar eller att känna glädjerusningarna i kroppen över Mels framsteg... Och när man fått göra dessa härliga saker - komma in i huset och se lilla sonen skina upp som en sol när han ser sin mamma - det är balsam för själen och gör att man klarar ett par dagar till... :o)
Kommentarer
Ann-Marie
Håller helt med dig, det är supersvårt det där. Jag har ofta ställt mig frågan om det är egoistiskt att prioritera ridningen framför vissa andra sysslor...och då handlar det ju i mitt fall och max tre dagar i veckan...men har nog kommit fram till att för att må bra behövs hästarna. Ingen annan träning kan ersätta detta, och utan det hade energin att orka med allt annat inte funnit.
Trackback
