Om 2 veckor börjar jag jobba!! Jobba?! Efter att ha varit hemma i nästan 15 månader känns jobbet som något konstigt avlägset fenomen och jag vet ärligt talat inte vad jag tycker om det. Att ha varit hemma denna tiden har varit helt ljuvligt och jag kan inte minnas att jag ens för en sekund skulle vilja byta bort det mot något annat. Men underbart är kort sägs det, så nu är det dags att pallra sig tillbaka till verkligheten igen. Nu blir det visserligen mjukstart med 2-3 dagar i veckan till en början, sedan blir det till att växla upp igen efter jul (och det är tills dess Albin är anmäld till dagis - på halvtid). Vi har ju egentligen tänkt vänta tills han var 2 men efter de senaste veckornas förändringar på honom inser jag (motvilligt ska erkännas) att sonen börjar bli stora killen och behöver leka med andra barn och lära sig saker som inte vi som föräldrar kan ge honom... Så därför är den nya planen att han får börja dagis på halvtid efter nyår... Usch, jag börjar gråta bara jag tänker på det, snacka om separationsångest!!!

Det är verkligen märkligt, jag trodde aldrig att det skulle vara så här stort och överväldigande med barn. Men det är det och nu känner jag mig oerhört tacksam att vi gick denna vägen, skulle inte vilja byta bort det för allt smör i småland. Varje steg Albin tar mot att bli en självständig individ tar fullständigt andan ur en och man drabbas av en obeskrivlig stolthet. Små saker som kan tyckas obetydliga för andra men som är gigantiska för en själv. Idag till exempel, gick Albin och la sig i "sovhörnan" helt själv för första gången! Vi har alltid fått "natta" honom innan när man märkt att det börjar bli dags för middagslur. Men bara det att han - helt själv - tog beslutet att gå och sova ÄR stort... Duktiga killen!