Det här med graviditet är ett märkligt tillstånd. Har precis börjat förstå och acceptera att det faktiskt bor en liten, liten människa inuti mig och bara det är märkligt i sig. Men nu börjar också poletten trilla ner att kroppen inte längre är densamma... Det borde ju vara ganska enkel slutledningsförmåga att inse det, men det hände först igår när när jag stod framför spegeln och konstaterade att magen blivit större för byxorna sitter konstigt och inte går att knäppa - och Gustaf kläcker ur sig "Ja, och inte har du någon midja kvar att hänga upp dom på heller"... Kanske inte exakt dom orden (det kommer jag faktiskt inte ihåg) men jag vet PRECIS vad han menade... *Humpf, fnys, knuck*. Tack för den liksom! Inte för att jag någonsin haft en getingmidja att skryta med, men det har ju alltid funnits NÅGOT som liknar en midja... Och Don't rub it in!!!

Så det faktum att mina byxor är numera omöjliga att knäppa gör att jag går till jobbet varje dag med uppknäppta brallor som hålls ihop av ett skärp - 2 hål större än vad jag använt innan... Ni kan ju lätt räkna ut att detta omöjliggör även att använda en väldigt stor del av min "överdelsgarderob" också, för det måste ju vara så pass långa plagg att det täcker byx-grejen ;o)... Det är alltså dags att börja lägga pengar på att köpa FÖR STORA kläder jag kommer använda under en begränsad period av mitt liv - kul... *inte*! Summa summarum är det bara märkligt med alla dessa nya insikter...

Det som känns bra i det hela är att jag behöver iaf inte ställa frågan vem som stal min kropp - för det vet jag redan ;o). Bebisen håller på att ta min kropp i besittning, men jag har allt snackat lite med den och vi har kommit överens om MAX 15 kg... om det är en lydig bebis som lyssnar på sin mamma eller ej återstår att se... *hahaha*