Albin är redan 5 veckor och växer så det knakar, nu börjar han bli mer stabil i kroppen och är inte längre som en benlös blob ;o). Han är mer vaken, tittar, skrattar och jollrar och det är såklart riktigt mysigt! Han äter inte lika hysteriskt längre heller *peppar, peppar* vilket är väldigt skönt. Föhoppningsvis hinner vi landa lite i detta "nya" läge lagom till Gustaf börjar jobba igen så kanske jag kan klara mig själv på dagarna?! Just nu känns det otänkbart (egentligen mer för att jag inte vill att G ska börja jobba, är så mysigt när vi båda är hemma *s), men jag löser förhoppningsvis det. Ska bli lite spännande samtidigt ;o) 

Pratade med en kompis igår och hon frågade mig hur det kändes att vara mamma - "jo, det är väl lugnt" svarade jag utan att egentligen hinna tänka efter... Hur känns det egentligen?! Ingen lätt fråga att besvara och helt ärligt så vet jag nog inte riktigt, men då vi har förberett oss på det värsta scenariot (kolikbebis, 4 mån konstant skrik och dåliga nätter, amningsproblem etc), har ju Albin framstått som rena picknicken i konkurrensen. Var nog lite smart att förvänta sig det värsta för då har allting annat blivit en bonus! Visst kan vi ha jobbiga dagar när han är skrikig, gnällig och klängig men än så länge kan vi räkna dom på en hand. Överlag är Albin en rätt nöjd och glad liten bebis och jag gissar att det gör föräldraskapet lättare?! Det har inte (konstigt nog) inneburit en SÅ stor omställning som jag förväntade mig. Allting har varit ganska självklart och har bara runnit på, så det är nog naturens gång... Visst kräver det mer planering, särskilt med mitt hästeri men det känns ändå hanterbart. Det är möjligt att det ändras när Gustaf börjar jobba igen, men å andra sidan blir Albin äldre vilket borde innebära lite mer rutiner och en lite fastare dygnsrytm? Så för att återgå till hur det känns - det känns väldigt bra att vara Albins mamma, jag är oerhört glad och stolt över min fina lilla prins. Glädjs åt varje leende, skratt, att han lyfter huvudet eller annan liten framgång som förgyller vardagen. Det känns helt rätt på något sätt och jag är glad att vi har honom här hos oss, att vår lilla familj har blivit komplett...

Det är klart att kunna omtala sig som "mamma" var lite skrämmande i början men även det gick snabbt över. Man känner sig inte annorlunda på något sätt, jag är fortfarande samma Jennie som innan om än några väldigt speciella erfarenheter rikare...