... är dit där vi har flyttat!!! Är så typiskt :o(. Finns nog få människor så är så fullkomligt livrädda för älgar som jag är och nu bor jag mig mitt i deras partyområde. Helst sanslöst. Nuförtiden går det inte en dag utan att vi har en close encounter med en eller flera av dessa läskiga mastodontdjur... - Vi har ju den stora tjuren som har sprungit hos oss lite titt som tätt - nu verkar han ha parkerat sig för gott. I förrgår hade han dessutom släpat med sig en brud som han gick och flörta ganska obekymrat med... Har visserligen sett henne tidigare också (men hon har varit lite mer försiktig och struckit sig längs med skogsbrynet), nu var hon totalt oblyg och dom stod mitt på ängen och visade upp sig! Har iofs viss förståelse för det, när man är nykär brukar man ju inte tänka sig riktigt för... ;o)

Som grädde på moset stötte vi på ytterligare en igår när vi var på uteritt (promenerade f.ö Ella) med Brio och C. Helst plötsligt sa C (som hade lite bättre utsikt från hästryggen *s) "vi får nog vända - det står en älg där borta"... Hon känner ju till min rädsla och var väldigt lugn och sansad när hon föreslog en vändning... *hahaha*. Jag tycker verkligen att det är skiiitobehagligt!!!

Orsaken till min älgrädsla började när jag gick i 4:an, vi var på läger-resa och var ute på skogspromenad. På långt håll skymtade vi en älg som vår lärare B pekade ut för alla att se. Därefter berättade han hur försiktig man måste vara med älgar för att inte dom ska känna sig hotade och gå till attack. Sedan kom en historia om någon person (tror det kom från tidningen) som mött en ilsken ko med kalv i springspåret och blivit stångad redigt, med ganska långt sjukhusbesök som följd... Ni kan ju förstå att en liten fjärt som jag på 10 år blev ännu mindre efter en sådan historia ;o)... Iaf,  en stund efter detta hör jag honom plötsligt skrika "DÄR KOMMER ÄLGEN - SPRING" och börjar springa med sina 2m ben i full fart åt andra hållet. Hela jag frös till is och blev LIVRÄDD!!! När alla barnen springer i vild panik, halvt hysteriska, stannar han och asgarvar - det hela var bara ett skämt och ingen älg var på ingående... Grymt pedagogiskt!! Ett par år efter detta var jag och en stallkamrat ute och red (jag på min rara D-ponny Jilly) och från ingenstans dök det upp en förvirrad älg. Antagligen var det en frånstött 1-års kalv och han började springa efter oss. Vi fick ju fullständig panik och satte av i full galopp över fälten, med älgen hack i häl... Tror vi drog över 3-4 ängar innan älgen äntligen gav upp och lommade in i skogen... Även om den stackars älgen förmodligen inte ville något illa är man ju så satans rädd om hästen att man inte löser det riktigt och det var en fruktansvärd upplevelse i min värld...

Gustaf tror att det är bra för mig att bo så här, han tror att jag ska bli "van" vid älgar och per automatik dämpa min rädsla...Hmmm... Är ganska skeptisk, men den som lever får se ;o)