Igår blev det fullständig kaos när jag skulle åka och träna. Som alltid är det sekundpassning för att hinna iväg till träningen (har en alldeles för tidig tid, får sluta tidigare på jobbet varje gång och det håller inte i längden)... Så när jag ska köra fram bussen och den förb----de bussen inte startar blev paniken fullständig!! Ringer Gustaf som ska försöka hjälpa mig via telefon men vi lyckas inte få liv i bilen. Tack och lov fanns Väldens Bästa Inackordering Elin på plats och inte bara fixar ordning Ella, utan även lånar ut sitt släp, hjälper mig koppla på och lasta och dessutom FÖLJER MED som moraliskt stöd för jag var ett smärre hysteriskt miffo!!! (Tack, tack , tack Elin - du anar inte hur glad och tacksam jag är för detta!!!!!!!) Kommer såklart sent till min träning men med Elins hjälp inom hyfsad tolerans ändå... Ella märkte väl dels av att jag var speedad till tusen och dels är hon ju väldigt mycket 5-åring och väldigt mycket sto förtillfället, så framridningen var väl inget att skryta med - hästen går som en stjärnkikare, är spänd, sju mil bakom skänkeln och jag FÅR INTE HÅLLA I TYGELN!!! Ni som sett Ella på sitt "allra bästa" ding-humör (lägg därtill mitt kontrollbehov) kan ju lätt lista ut att släppa tygeln är inte riktigt det man vill göra i en sådan situation ;o) men A var benhård... Nu föll det i god jord, Ella höll sig på mattan och jag kom undan med blotta förskräckelsen - och resultatet blev en väldigt trevlig häst, framme för skänkeln, mjuk i sidorna och positiv till arbete - hur nu det gick till ;o). Får väl iofs säga att detta förhållningssätt var ju något som Jens Fredricson propagerade för på sin clinic och jag har verkligen velat anamma det - men spänd Ella kändes inte som en riktigt lysande kombination med det... Jag är inte sen att erkänna att jag hade fel. Det funkade ju toppen! (Tilläggas bör att Ella - av någon märklig anledning- uppför sig SÅÅÅ mycket bättre när vi är hos A, verkar trivas i det ridhuset för hon är aldrig LIKA stollig där som hon kan vara på andra ställen... Hmm....)

Resten av lektionen blev väldigt bra, fick fortsätta arbetet att rida för enbart skänklar och säte och det är något Ella trivs väldigt bra med, men jag har väldiga problem att släppa i handen. Är snudd på pinsamt trögfattad med det där, får tänka på det hela, hela tiden... A är mycket för att man ska aktivera båda sina sittben och jag har haft lite svårt att förstå vad hon vill att jag ska göra (läs - förstår vad hon menar men kan inte få kroppen lyda och utföra, för jag kan inte förmedla det till mina kroppsdelar) men igår jag fick en liknelse som var nedbruten på Jennie-nivå: "Tänk dig dvärgen i snövit som spelar på orgeln (Butter) och hur han sitter på sin pall när han spelar - SÅ ska du rida med Ella i takten för att styra bakbenen med dina sittben..." (lätt överdrivet såklart)

(För er som behöver en påminnelse: http://uk.youtube.com/watch?v=nSgngZ9CpTM)

Fick ju såklart världens skrattanfall över denna liknelse och det tog en liten stund innan jag sansade mig igen... Men jag försökte verkligen rida på detta sätt och efter en stund fick jag in "svinget" hyfsat och hux flux så kontrollerade jag Ellas bakben med mina sittben... *halleluja moment*!! Var en skithäftig känsla och Ella kändes alldeles, alldeles underbar.... Sista stunden på ridpasset satt jag bara och njöt, eller ja, satt och satt - kämpade som en liten blå för att inte tappa takten med mina sittben - men det var ändå en fröjd att rida! Så efter en usel start blev det en mycket bra träning! Idag har jag träningsvärk i magen och baksidan låren så jag gissar att något måste ju varit rätt iaf ;o)