Ni som känner mig vet att jag är väldigt... hm... knuten... till mina djur, jag älskar dom lika mycket som jag älskar min äkta make och familj. Brukar inte kategorisera djuren som just djur utan brukar tycka att det faktiskt är familjemedlemmar. Barnsligt?! - Japp, men sån är jag ;o)

Vad det gäller mina katter är jag jättetramsig, hade gärna hållt dom inne tills dom lägger näsan i vädret men inser också att det egentligen inte är särskilt schysst, särskilt inte som dom bor i ladugården. Sedan är det iofs 270 kvm lekyta så det går verkligen ingen nöd på dom, men på senaste tiden har de båda töserna börjat utveckla en nyfikenhet för det som finns utanför ladugårdens väggar. Jag har kämpat med att hålla dom inne men nu är dagen här!!! Dagen då missarna tog steget till vuxenlivet! Sally hoppade helt sonika ut genom fönstret i Långbens box och landade i friheten i den stora världen. Suget efter den tjocka rödhaken som satt på en gren blev för stort ;o)

Inser att det är inget att hålla på och när Gördis sprang och letade efter Sally lyfte jag upp henne i fönstret och visade var hon kunde hitta syrran... Vad hände?! Jo, Gördis hoppade också ut såklart. När jag ser dom ute vet jag ju att det är självklart ATT dom ska få vara där, är bara så himla rädd att dom ska bli överkörda av en av de fartdårar som piper förbi här ute emellanåt och det skulle jag inte klara av. Nu är det ganska bra om dom håller sig på den sidan av ladugården där dom var idag för då håller dom sig ifrån vägen... Jag inser att det är dags att klippa navelsträngen (eller åtminstone göra den längre som G sa *s). Därför jag har bett Gustaf göra en kattlucka åt det hållet för om jag inte kan hålla dom inne, kan jag iaf försöka rikta dom åt ett håll där dom kan vara?! Även om detta låter storsint så är det hur jobbigt som helst, jag har sprungit runt som en äggsjuk höna hela förmiddagen, oroandes över mina små rara katter - medans de rara katterna har haft KANONKUL utomhus....