Alla har olika sätt att hantera sorg, normalt sätt brukar jag älta, älta och åter älta. Kan riktigt gräva ner mig och gråta i dagar, veckor utan problem... Det kan man INTE göra när man har en liten Albin! För det första blir han ledsen när jag är ledsen = inte bra. För det andra är han ett riktigt gladpiller och bättre tröst finns nog inte att få! Så denna gången provar jag en annan angripsvinkel - så igår var vi och hämtade Saga, en urgullig liten kattunge (bilder kommer) som ska få vara sällskap till Sally samt förhoppningsvis pigga upp 3 deppiga stalltjejer och gårdstomten Gustaf... Saga är en bedårande liten varelse och har redan börjat finna sig tillrätta. Tyvärr uppskattar inte Sally gesten. Hon morrar och fräser åt den lilla stackaren som bara vill komma nära Sally. Saga bor tillsvidare i sadelkammaren och Sally som normalt sätt älskar att vara där vill helst inte sätta sin tass där nu :o(. Har förstått att detta kan vara "normalt beteende" och går över på ett par dagar, men jag är orolig för Sally. Hon verkar lite jagad och otrygg vilket inte alls är bra. Min största farhåga är att hon ska flytta ifrån oss pga missnöje...? Inser ju att bara för att det finns en katt till så behöver dom inte bli kompisar, men hoppas iaf att Sally ska känna lite trygghet i att hon fortfarande "har någon där", särskilt när grannens cremefärgade hankatt (även kallad "kräket" efter att ha gett både Gördis och Sally stryk så jag fått åka till veterinären) kommer och mopsar sig! Samtidigt har jag svårt att se att hon skulle VÅGA lämna oss, hon är ju som sagt ganska hemtam. Jaja, jag får väl helt enkelt försöka slappna av och ge det ett par dagar... *hoppas, hoppas*