Måste ju erkänna att jag inte är särskilt bra på det här med att vänta... Just nu är det precis vad vi gör, väntar och vilar inför stundande utmaning med att gå från "gravid" till "mamma". Jag har ju inte skrivit så mycket om det här på bloggen, har ju alltid sett bloggen som något jag kopplat till hästarna och därför är det lite slött med inlägg nuförtiden då jag inte kan göra så mycket annat än att mocka till fyrfotingarna... Märkligt hur jag tappar inspirationen att skriva när jag inte "hästar"!

Jaja, nu är det sista veckorna innan Iris kommer och allt är i princip klart "tillverkningsmässigt" och jag har gått in i vecka 38 som räknas som fullgången. Är däremot beräknad till den 21:e jan och det är lite drygt 1,5 vecka kvar. Nu börjar paniken och förlossningsångesten krypa på mig på riktigt. Har ganska länge kört struts-taktiken och inte velat tänka på det men nu är det liksom DET som är på agendan. Efter förra förlossningen har jag bara fått vatten på min kvarn och det känns mest jobbigt och jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig ur den mentala tankevurpan jag alltid hamnar i när jag tänker på det. Har ju varit på s.k Aurora-samtal och har ännu ett inplanerat imorgon (läs ons). Aurora-kliniken är ett ställe där man pratar om och försöker hantera förlossningsrädsla. Det kändes rätt okey efter förra samtalet men det var ju en dryg månad sedan, nu är det jäkligt nära och det som kändes bra då är som bortblåst!! Jag är galet nervös och det känns skitjobbigt! Just nu kan jag egentligen inte säga VAD som känns jobbigast om det är smärtan, upplevelsen, bemötandet, efterbiten eller vad. Det jag fick med mig var att försöka tänka ut hur jag vill att denna förlossningen ska ¨"gå till". Vad är min målsättning (förutom det uppenbara att få ut bebisen då *s). Hur fan får man obeskrivlig smärta och hjälplöshet till något positivt....??

Då sitter man här i soffan med en kopp te igen, ännu en nyårsafton har passerat och denna gång var det faktiskt lite av ett målsnöre. Brukar normalt sett inte bry mig så mycket men sista veckan har jag haft mycket känningar pga Iris-bebisen i magen och jag har varit lite orolig för att hon var på väg stundtals... Inte för att det egentligen skulle gjort så mycket men för hennes skulle ville jag inte att hon skulle komma för tidigt, kan ju inte vara kul att fylla år i sluttampen på året och alltid vara den som är minst/yngst... Men lilla busungen gjorde som mamma glad och höll sig snällt och fint i magen och nu är vi inne i januari!! Yeyy!! Vecka 37 är det nu så det är säkert några veckor kvar men det känns heeeelt okey om hon vill komma ut - är vansinnigt trött på att vara gravid nu. Att vara tung, trött och otymplig är inte min grej och jag saknar ridningen något fruktansvärt... Ella mår inte jättebra utan är rätt hängig faktiskt, hon funkar ju inte riktigt på för stor anläggning och det känns väldigt jobbigt. Men just nu har jag inget alternativ, att vila henne i 2 månader känns inte bra heller. Jaja, nu är det snart klart iaf och sedan är det färdigavlat med 2-beningar på gården ;-) och jag kan samla alla hästarna i stallet igen.

Annars har 2011 fullkomligt flugit fram, det är verkligen sant som dom säger när man har barn. Att Albin är den självklara stjärnan i Casa Ljungqvist råder ingen tvekan om, att fått honom är utan tvekan det bästa som hänt oss och det ska bli intressant at ser hur det går med syskonbiten. Inser ju att det kommer bli en stor förändring för honom men vi ska göra vårt bästa för att han ska ha det så "normalt" som möjligt...

Ja, det blir onekligen ett spännande år vi har framför oss....