Jag har världens bästa kusin!! Ikväll undrade L hur vi hade tänkt att göra med barnvagn... I ärlighetens namn har vi inte klurat så mycket på det och L sa att vi fick gärna låna deras om vi ville (låna... så jag misstänker att dom har planer för en nr 2 *s). Deras dotter F har just vuxit ur den och dom har köpt en sulky. Det är en liggdel, en sittdel, en åkpåse och även en bilbarnstol som kan sättas på vagnen om man bara ska göra snabba ärenden - är ju kalas!! En sak man kan stryka från listan (som vi i ärlighetens namn inte skrivit ännu *hahaha*). Hon har även plockat ihop en massa kläder som hon skulle sortera i "rosa" och "neutrala" ;o). Gulle dig!!! Jag känner mig väldigt priviligerad som har en sån rar kusin :o)..


Den stora frågan...

Misstänker att det redan har framgått av mina tidigare inlägg, men om ni missat så tänkte jag bara förtydliga för er.... Har ju levt lite i ett förnekelsestadie vad det gäller min graviditet och storlek på (främst) byxor. Det har av någon anledning burit mig emot att behöva gå och köpa mammakläder för jag tycker ärligt talat inte att magen blivit "så" stor ännu... Så idag hade jag och Gustaf bestämt oss för att ta en tur till H&M på lunchen (för att prova iaf) och det var med minst sagt blandade känslor... Satt här på fm och klurade på ett inlägg med titeln "En sorgens dag" bara för att jag insåg att det var sista dagen jag hade på mig mina favvo-jeans (dock uppknäppta med dragkedjan dragen en tredjedel och tajt över allt annat visserligen, men ändå). Av olika anledningar så blev det inget inlägg innan lunchen och sedan bar det ju iväg. Nu så här i efterhand kan jag inte göra annat än att skratta åt mig själv - vad sjutton var jag så rädd för?! Hittade ett par jeans: http://shop.hm.com/se/shoppingwindow?dept=DAM_MAM_KLA&shoptype=S som såg heeelt normala ut och som dessutom var stört-sköna!!! Köpte även ett par svarta "jobb-byxor" som också var förvånansvärt normala... Så där ser man - tji fick jag! ;o). Jeansen var ju till och med så bekväma att jag fick gå in på toaletten på jobbet och byta för i ärlighetens namn var ju inte favvo-jeansen så bekväma längre *hahaha*. Jaja, man lär så länge man lever! Men jag är inte sämre än att rätta mig om jag har fel - så jag tar tillbaka allt jag ondats över mammakläder här och nu, och det är faktiskt inte utan att man är lite sugen på att shoppa vidare...

Hur kommer det sig att man kan ha 3 lugna veckor utan några "övriga" aktivitetet, och sedan kommer 5 saker man vill göra inom loppet av 5 dagar?! Självklart krockar det också... Varför blir det ofta så? Lägg därtill stall med 3 egna hästar, huset som ska renoveras och jobbet som ska skötas! Aaargh, jag blir så frustrerad! Vill ju hinna med allting, tycker verkligen inte om när man måste prioritera bort roliga saker!! Jaja, nu är det som det är och det är bara att försöka göra det bästa av situationen... But it sucks!

Sitter här och väntar på att Gustaf ska komma hem, han är och handlar och köpt fantastiskt goda Ben & Jerry till mig... *wehay*. Skynda, skynda hem ;o)

                                             

Och hans hustru lovade honom av hela sitt hjärta att när han dog, så skulle hon placera pengarna bredvid honom i kistan.

Och så dog han... Han låg där i kistan och hans hustru satt svartklädd med sin väninna sittande bredvid sig. När ceremonin var över, och just innan begravningsentreprenören skulle stänga kistan, sade hustrun: - Vänta, bara en stund!

Hon hade en låda med sig och den gick hon fram och lade i kistan. Begravningsentreprenören stängde kistan och rullade iväg den.

Hennes väninna sade: - Jag vet att du inte var dum nog att lägga alla pengarna där i kistan tillsammans med din man.

Den lojala hustrun svarade: - Hör nu, jag kan inte ta tillbaka mitt ord. Jag lovade honom att jag skulle lägga pengarna i kistan med honom.

- Menar du verkligen att du lagt alla pengarna i kistan?!

Ja, det gjorde jag, svarade den lojala hustrun. Jag samlade ihop allt, satte in det på mitt konto och skrev ut en check åt honom. Om han kan lösa in den, så kan han spendera pengarna.

Historiens sensmoral?!... Måste väl ändå vara att kvinnor är smartare än män... *hahaha*

                                                

Ni ska bara veta hur usel min tidbank är på jobbet!!! Jag ligger verkligen på så mycket minus som är tillåten, och det känns onekligen liiite jobbigt!! *suck*... Hur kunde det bli så här dåligt egentligen? Man vill ju inte direkt gå på 12-18 månaders ledighet med en tidbank som är totalkörd i botten, vill ju kunna ha lite flexibilitet när man kommer tillbaka ;o). Plus tänk om det kommer ytterligare en varsel-storm på Volvo och jag blir uppsagd - då blir man skyldig den tiden och hur kul är det när man går på föräldrapenning?? Men hur jobbar man in 80 timmar på 20v?? Det är alltså 100 arbetsdagar - idag= 99 kvar tills jag planerar ta semester och ledighet. Av dom ska jag vara ledig 2 för skandinavium, jag tänkte ta 2 v semester när fölisen kommer, det innebär 87 arbetsdagar om inget oförutsett inträffar... Hmm.. Jag har exakt 77,3 tim minus i min tidbank. Det innebär att jag ska jobba över i princip 1 timme om dagen för bli av med skiten, är det ens möjligt när man har en gård och 3,5 egna hästar att ta hand om?? Ska jag rannsaka mig så är det väl möjligt till stor del - OM jag blir ståndaktig och går upp ordentligt i ottan och inte snoozar i 50 min varje morgon... men det är ju såååå gott!! :o)

Nyckeln till hemligheten ligger nog i att komma i säng i tid varje kväll istället för att fastna framför kassa TV-program. Har liksom ingen ursäkt överhuvudtaget till varför jag gör det egentligen... Är ju pinsamt att erkänna att jag orkar inte förflytta mitt lata stycke från soffan till sängen... *hahaha* är ju så kass!

Men, jag har iaf lovat mig själv att göra ett ärligt försök! I och med att jag tycks vara den tröttaste människa som går i ett par skor för tillfället, har jag införskaffat mig en kokbok för gravida! Den innehåller massa fräscha recept på maträtter som tydligen ska göra att man blir mycket piggare - me like!!! Skadar ju inte att försöka...? Med detta tror jag att jag ska lösa alla problem i ett bräde - bra va?! ;o)

Det här med graviditet är ett märkligt tillstånd. Har precis börjat förstå och acceptera att det faktiskt bor en liten, liten människa inuti mig och bara det är märkligt i sig. Men nu börjar också poletten trilla ner att kroppen inte längre är densamma... Det borde ju vara ganska enkel slutledningsförmåga att inse det, men det hände först igår när när jag stod framför spegeln och konstaterade att magen blivit större för byxorna sitter konstigt och inte går att knäppa - och Gustaf kläcker ur sig "Ja, och inte har du någon midja kvar att hänga upp dom på heller"... Kanske inte exakt dom orden (det kommer jag faktiskt inte ihåg) men jag vet PRECIS vad han menade... *Humpf, fnys, knuck*. Tack för den liksom! Inte för att jag någonsin haft en getingmidja att skryta med, men det har ju alltid funnits NÅGOT som liknar en midja... Och Don't rub it in!!!

Så det faktum att mina byxor är numera omöjliga att knäppa gör att jag går till jobbet varje dag med uppknäppta brallor som hålls ihop av ett skärp - 2 hål större än vad jag använt innan... Ni kan ju lätt räkna ut att detta omöjliggör även att använda en väldigt stor del av min "överdelsgarderob" också, för det måste ju vara så pass långa plagg att det täcker byx-grejen ;o)... Det är alltså dags att börja lägga pengar på att köpa FÖR STORA kläder jag kommer använda under en begränsad period av mitt liv - kul... *inte*! Summa summarum är det bara märkligt med alla dessa nya insikter...

Det som känns bra i det hela är att jag behöver iaf inte ställa frågan vem som stal min kropp - för det vet jag redan ;o). Bebisen håller på att ta min kropp i besittning, men jag har allt snackat lite med den och vi har kommit överens om MAX 15 kg... om det är en lydig bebis som lyssnar på sin mamma eller ej återstår att se... *hahaha*

Då har jag äntligen bestämt mig för följande, jag ska måla om matsalen! Även om det sticker en liten kniv i hjärtat är det dags för de guld/gröna medaljongtapeterna att gå vidare till de sälla jaktmarkerna... Får ju ändå säga att dom har fullgjort sin plikt genom de dryga 50år som de prytt väggarna i rummet som numera är vår matsal... Det är en beundransvärd tid måste jag säga ;o). Men det är ju ändå så, att jag gillar ljusa rum som man kan ändra med lätta medel... Och dessa charmiga tapeter är tyvärr alldeles för mörka, plus att dom funkar inte med våra matsalsmöbler. Så tärningen är kastad och förändring står för dörren. Planen är att försöka måla i helgen, är grymt sugen på att börja få ordning hemma. Har varit så otroligt mycket fokus på stallet (inte för att jag klagar *s) men det hade varit väldigt, väldigt skönt att få klart köket och fixat matsalen...

Tjohoo, ska bli kul!! :o)

Denna gång för huvudtränare A och det gick riktigt bra. I traven kändes Ella jättefin, reglerbar och mjuk med bra tryck bakifrån = härligt :o). Hade ju kvar en del av ridningen från i måndags vilket var skönt, tänk att det är sådan skillnad när man rider lite fler gånger per vecka ;o). Fortfarande en balansgång att hitta rätt läge med hur lite hjälper jag behöver inverka för att få igenom halvhalter och kommandon... Är häftigt att ha en sådan känslig häst men lite frustrerande när sitsen börjar bli svagare (är lite påverkad av "tillståndet" genom att jag har blivit svag i ländryggen). A tycker Ella är bra framme i utbildningsmässigt i traven, nu är fokus på att göra galoppen mer stabil och reglerbar. Har börjat lite smått kunna ta tillbaka henne men här blir det återigen övertydligt hur kass jag är på att stötta med skänkeln (se inlägg från i måndags). Otroligt frustrerande!! Ella blir ju dessutom lite lat och bekväm i galoppen så när jag inte stöttar med skänkeln tillräckligt samtidigt som jag försöker samla så bryter hon ju såklart av till trav kvickare än kvickast ;o). Vid ett sådant tillfälle under passet la jag på spöt lite extra (för då TOG hon faktiskt inte skänkeln som jag för en gångs skull använde *s) och jäklar vad förbannad hon blev!!! Gjorde värsta broncho-bocksprånget som hon omtänksamt nog *inte* följde upp med en stegring - hygglo lixom! A grälade lite på henne och tyckte att hon skulle vara mer rädd om sin matte ;o)... Hahaha, som om Ella bryr sig om sin matte när denne kräver sååååå jobbiga grejer ;o)... Men efter det blev hon (som alltid när hon blivit tillsagd ordentligt) väldigt fin även i galoppen. Är ju såklart svårt och jobbigt för henne att börja gå mer mot samlad galopp, hon har ju exteriören lite som en utmaning med väldigt vinklade bakben/haser och väldigt sluttande kors - vilket jag hela tiden har räknat med skulle försvåra det samlande arbetet! Men kanske blir det ännu lite jobbigare än jag trott - särskilt som jag inte lyckas supportera henne mer och bättre med min inverkan... Men, men, det är bara att jobba på och skynda långsamt ;o). Rom byggdes inte på en dag och vi har ju inte bråttom... A tyckte jag skulle börja med bänkpress för att få starkare skänkel, men det får nog bli EFTER delivery ;o). Hur som haver, det blev bra till slut även i galoppen. Ella gick att reglera tillbaka även i galoppen korta sträckor och det är alltid en början. Det är nog som den tyska tränaren sa, "Ella är som en diesel, hon behöver lite startsträcka att komma igång men sen går hon som tåget"... Det jag kan göra för att hjälpa henne är att:

1. Låta henne sprätta ur sig lite sprall i benen under framridningen, inte börja försöka rida fint förrän vi "fulat" ur detta ;o)

2. Jag måste tänka mer på min skänkel och att verkligen använda den - särskilt min ytterskänkel som mest hänger och dinglar... inte riktigt det den är till för *hahaha*.

3. Var über-konsekvent - ALLTID - så hon får den stabilitet och det stöd hon behöver.

Sen ska det nog gå bra ;o). Det är himla roligt med ridningen totalt sett just nu. Även om vi fortfarande behöver finslipa grundridningen så har vi kommit ifrån den lite grova "unghästridningen" och det är mer "storhästridning" med finslip, övningar, moment och skolor vilket är skitroligt. Ella har liksom blivit vuxen helt plötsligt (även om hon fortfarande är grymt barnslig ibland *s). I mars har jag haft Ella i 3 fantastiska år och det är helt sjukt vad tiden bara flyger fram... Jag har lärt mig så otroligt mycket under dessa 3 åren och det känns verkligen att jag har utvecklat mig själv massor! Ska bli väldigt spännande att komma igång med Melrose sedan, nu när man har gått på alla rookie-fel med Ella kanske man kan göra om och göra rätt (eller iaf MER rätt *s) med henne?! Stackars Ella som fått stå ut som försökskanin... ;o) Å andra sidan tror jag ärligt talat inte Ella har lidit sådär jättemycket, med hennes självförtroende... ;o)

                               

För er som följt min blogg så vet ni ju att jag tycker ju det är ganska roligt att driva med min käre make ;o). Det är verkligen inget ont menat med detta och han är ju trots allt ganska bra på att bjuda in till det själv... För gör man sådana saker som att köra över gallret till grillen med gräsklipparen, eller struntar i att tanka för att man "har en grymt stor reservtank så inbjuder ju det onekligen till lite pikar och gliringar... Men vad jag också vill berätta om Gustaf är att han är den största klippa någon kan hitta och luta sig mot när det blåser... Jag blir fortfarande överraskad över den stora omtanke som besitter hans hjärta och utan honom hade ingenting fungerat! Det självklara sättet han ställer upp för mig och hästarna är helt makalöst, vet ni att han varje dag släpper ut ut alla hästarna och lägger ut hö till dom i hagen innan han åker till jobbet?! Och det är aldrig något knorr... Härom natten var han uppe till 2-3 någon gång för att laga värmefläkten i min bil (ni som känner mig vet ju att jag är något av det mest frusna som går i ett par skor, och det var ju heeeelt otänkbart för mig att sitta i en iskall bil till och från jobbet...). Igår var jag och Elin i sadelkammaren och putsade  utrustning (för övrigt mycket bra initiativ Elin *s) och Gustaf kommer med nya lysrör (dom vi har funkar alldeles förträffligt), men då var det ett "mer behagligt och mysigare" ljus i de nya lysrören... Vem hade tänkt på det?! Tyvärr är inte jag en kompetent nog författare som besitter en vokabulär med ord stora och fina nog att göra Gustaf rättvisa och hur gärna jag än hade velat hade det bara blivit otillräckligt...

Så Gustaf - om jag är dålig på att visa hur mycket jag uppskattar allt du gör, fixar och trixar så är jag ledsen för det - men du ska veta att jag uppskattar verkligen alla dina ansträngningar att göra min, vår tillvaro bättre! Du är världens bästa och jag älskar dig för dig!!

               

PUSS MITT HJÄRTA...

                                  

Det är märkligt att vara gravid! Det känns som att det brinner i skallen men ändå inte... Jag kan tänka på dom mest knepiga sakerna, analysera och fundera över det hur länge som helst utan att komma någon vart. Samtidigt vet jag att det är saker som ligger utanför min möjlighet att påverka så varför grubbla på det?! Kan sitta här i soffan, med datorn i knät och tänka att "nej nu får jag lyfta häcken och gå ut och fixa ditten eller datten" - för att en timma senare sitta och tänka samma sak men inte sjutton har jag fått ändan ur vagnen... Senaste veckan har jag påbörjat säkert 10 olika inlägg på bloggen, men halvvägs in tappar jag lusten att skriva färdigt. Eller så läser jag igenom det och förstår inte varför jag skrivit det...  Det är frustrerande och irriterande. Vill inte känna mig lat - men det gör jag. Vill inte vara så fruktansvärt trött - men det är jag. Vill inte bli påverkad av vissa saker som jag blir eller tappa humöret för bagateller... Det är verkligen förvirrande det här...

En sak som jag tänker mycket på är det här med att glädjas över graviditeten... Man är jätteglad, men vågar inte vara FÖR glad utifall något skulle hända och man förlorar bebisen - hur knäppt är inte det?! Man vågar inte gå ut och köpa saker av "rädsla" att utmana ödet och riskera att det händer något med bebisen... Har läst om detta så beteendet och tankarna är tydligen "helt normalt" men vad sjutton... - om jag inte kan tillåta mig att vara glad - hur ska man då kunna se på graviditeten som något positivt? Jag vill kunna se det positiva med detta (särskilt som det "negativa", dvs trötthet, illamående och andra fyskiska avvikelser är så påtagliga och tydliga), utan att vara orolig, det känns som att man behöver något form av balans att få vågskålen lite mer i jämnvikt! Så jag har bestämt mig för att jag ska visst vara glad åt detta, igår köpte jag lite bebiskläder (lite skugga över det dock när man inte kan "vinkla" det med färger då man inte vet vad det är för något... *s). Men det var iaf riktigt kul, dessutom var det rea så det kostade i princip nada nix ;o)... Finns OTROLIGT söta kläder till mini-bebisar alltså...

Ni får helt enkelt stå ut ett tag med "fladdriga" inlägg, men det är det bästa jag kan uppbringa förtillfället ;o). Är mest glad om jag lyckas ta mig igenom ett helt inlägg och få det publiserat...

Godnatt!

Hämtade mina små rara katter på väg hem från jobbet och nu snackar vi verkligen "SYND OM MIG"... Båda raringarna hade fått på sig en krage och det var inte alls roligt! Allt hade iaf gått bra, men dom har ett antal stygn på magen och särskilt Gördis verkar ha väldigt, väldigt jobbigt... Det verkar också som att hon skäms för sin krage *snuttan*...

Jag mår ju jättedåligt av att dom är så nedslagna och känner mig verkligen hemsk! Stackars missarna! Tydligen får man inte smärtstillande men jag skulle verkligen, verkligen vilja ge dom något så dom slipper ha så oooont :o(


"Måååste du ta kort matte, undrar Sally..."


"Dumma krage, tycker Gördis..."


En mycket bekymrad matte!!

Det var ett tag sedan jag skrev... Dels har det varit fullt upp med typ - allt - så tiden har inte riktigt räckt till. Samtidigt har det snurrat ganska bra i huvudet kring allt som händer för tillfället och jag har inte riktigt kunnat sätta ord på det. Har typ 3 påbörjade inlägg som jag inte har kunnat/orkat färdigställa. Har därför klurat och klurat för att få ordning på allt och nu känns det som att man börjar bena upp allt och då blir det lättare....

Det är en otroligt märklig känsla att se sig själv i spegeln, och ha en liten bebismage... Ofattbart, spännande, läskigt, fascinerande, frustrerande är ett par ganska passande ord... En sådan insikt kan snurra till det även för den bästa ;o). Den första tiden mådde jag grymt illa och var olidligt trött, men efter nyår började det lugna ner sig! Den veckan var fantastisk! Att man skulle bli illamående var man ju införstådd med och förberedd på, men tröttheten som kom över en som en blytungd hade jag inte en susning om! Faktum är att jag har hela tiden kunnat ta illamåendet, men har haft väldigt, väldigt jobbigt med tröttheten... För mig som har så många järn i elden hela tiden finns det liksom inte utrymme att stenkrascha i soffan efter jobbet ;o). Så när det lugnade ner sig var det som om jag vunnit en miljon... Men underbart är kort och denna veckan (misstänker det har med att jag börjat jobba att göra *S) har tröttheten och illamåendet kommit tillbaka - till mitt stora förtret! Det som är jobbigast med det är att det går ut över ridningen.  Vill ju inte bli totalt handlingsförlamad bara för att man befinner sig i detta "tillstånd" och med tanke på att ridningen ändå kommer drabbas (dvs kommer INTE kunna rida på x antal veckor) så känns det skiiiiit att det redan nu sabbar min planering... Men det är inte så mycka att göra, har fått tänka om och ta nya beslut. Så i år kommer bli ett "pausår" med tanke på ambitioner och utveckling... Kommer underhållsrida så gott det går och all utveckling/utbildning vi hinner med är en bonus - men inget som jag tänker forcera för att uppnå. Tänker inte stressa kring det eller utsätta mig för massa myror i huvudet och dåligt samvete... Var sak har sin tid och 2009 får handla om föl, graviditet, bebis och livskvalitét istället...
 
SÅ! Nu har jag fått gnälla av mig lite! ;o)

Är så glad att let's dance är tillbaka i tv-rutan... Tycker det är ett himla roligt program att titta på även om många av deltagarna gör bort sig kopiöst ;o). Tycker det är härligt att dom kostar på sig att bjuda så på sig själva för att roa oss hemma i sofforna ;o). Höll på att skratta på mig när Hasse Aro började rulla på höfterna i sin cha-cha... *hahaha*. Härligt!

Annars är det en slapp fredag. Har varit borta i ridhuset och tittat på dressyrträningar. Var länge sedan jag tittade på träningar så det var kul. Första hästen var en skitfin unghäst som påminde mig om Ella i "prillighet", är alltid kul och nyttigt att se hur dom löser sådana problem. Det var också en svår klass häst som var skitfräck, den hade verkligen kapacitet! Är inte varje dag man ser sådana hästar... Otroligt inspirerande!

De andra jobbade mycket med byten och då det är en sådan sak som ligger lite i pipeline för oss var det såklart himla nyttigt att titta på, fattar inte riktigt att vi har kommit så långt själva att det är dags att börja leka med byten... Herregud, Ella blir 6 i år!! Sista året som unghäst, sedan ska hon vara "vuxen"... Hm... undrar just om Ella ens KAN bli vuxen, tycker inte hennes prillighet har avtagit ett smack - den tar sig mest nya vinklingar hela tiden ;o). Med tanke på graviditeten hade det ju varit skönt om hon lugnade ner sig lite iaf... Nu var hon iofs ganska lugn igår när jag tränade och det var skönt, är underbar när hon håller sig på mattan... Nej, nu är jag orättvis mot Ella, så illa är det inte alls. Det kommer små tok-ryck när hon vilat eller när det blir en köldknäpp, men jag är förståndig och tar henne hellre på töm sådana dagar. Har även rationaliserat bort uteritter, går istället på promenad med henne. Kloka och förståndiga beslut - igen ;o). Det MÅSTE komma med graviditeten ... *hahaha*

Så här på vinterns kallaste dagar (hittills) så har jag kommit på 2 saker som jag är oerhört tacksam för! Det kanske låter banalt men dessa 2 ting är helt fenomenala:
                
                        Tåvärmare

Var idag iväg i ridhuset och tömkörde Ella. Hon blir så himla fin på tömmen och det är så kul att se henne... Vackra hästen!! Hade egentligen behövt att rida henne med tanke på att det är programridningen på söndag och jag har i ärlighetens namn inte ridit så jätteflitigt hittills under mitt jullov... MEN - jag har lyckats få till en tid för tränare A imorgon och det känns mycket, mycket bättre! Inser att det förmodligen är total galenskap att rida LA:3 men jag kan säkert byta program imorgon om det känns helt katastrof... Tog inte med i planeringen när jag anmälde att min graviditet skulle påverka så himla mycket... Tack och lov börjar tröttheten och illamåendet att bli bättre och bättre så håller tummarna att jag ska slippa det snart! Hoppas på en så okomplicerad graviditet som möjligt så jag kan rida LÄNGE! Har iaf planerat att rida seriedressyren... Omg 1: var 18 jan och omg 2: 1 feb och dom BORDE inte vara något större problem. Omg 3 är 1 mars och det kan bli lite knivigare beroende på... Men, men - det är inget jag tänker oroa mig för nu. Planerar utifrån att jag kan rida åtminstone mars ut och hoppas på det bästa ;o). Det finns 2 lokala tävlingar i mars som hade varit attans kul om man kunde hinna med innan graviditet och annat tar över fullständigt... Men som sagt, vi får se hur det blir med allt...

Nej, nu ska jag försöka plugga in LA:3 inför träningen imorgon - håll tummarna!

... för en kompis som förlorat en nära anhörig under julhelgen... Mina tankar finns hos dig!




Det finns ett hav som ingen ser
Det finns en strand i varje själ
Det finns en grav där ingen dör
Det finns en sol som ej går ner

Vila i Frid

Igår var det nyårsafton och vi hade middag hemma, syster med sambo var här och kompiarna J och R. Vi lyckades med konststycket att få till en ljuvlig 3-rätters middag som vi avnjöt på fin-porslinet ;o). (Det har visat sig att vi har dragit på oss en massa vuxenpoäng med div olika saker den sista tiden men det här med fin-porslin och silverbestick hade jag fullständigt förträngt *s). På menyn hade vi som förrätt: rökt lax med pepparrotsröra, citrongräs och en smarrig kall sås till (syster med sambo ansvariga för detta fantastiskt goda). Till varmrätt blev det vitlöksglacerad fläskfilé med rosmarin och timjan, serverad med kokt potatis, sparris och champinjonsås (chef Il Gustafo). Middagen avrundades med en bananpaj som serverades med vaniljglass och allt var fantastiskt gott...



Blev en väldigt trevlig kväll och vi bröt inte upp förrän kl 3 på natten vilket var helt otroligt bra jobbat av mig (som sedan gravidteten kom igång helst går och lägger mig kl 21). 

Idag har vi varit grymt slöa på den hittills kallaste dagen denna vinter. Syster med sambo sov över så efter en lång, härlig frukost gick vi på promenad och hittade kanonfina skogsvägar i skogen bakom gården! Är nästan pinsamt att erkänna men vi har ju knappt kommit utanför tomtgränserna här och har totalt missat detta. Kändes väldigt bra med en långpromenad efter allt vi fått i oss det senaste dygnet, att komma ut och rulla på kottingen är aldrig fel ;o). Såklart förevigades även detta av mästerfotografen Ljungqvist...